Fegis i huvudet och Hjälte i hjärtat

Vad är skillnad mellan Smart och Feg? Till en början verkar de ha mycket gemensamt.

Både en smart och en feg person gör sitt bästa för att undvika trubbel och problem genom att ”tänka efter-före”. Det handlar om god planering och god strategi. Det handlar om så kallad ”beräknad risktagning”. Man tar reda på i förväg var de eventuella svårigheterna och riskerna kan ligga och gör sedan allt för att slippa råka ut för dem. Vi ser till att ha oddsen på vår sida.

Det finns dock en viktig skillnad mellan Smart och Feg. Förutom de ovannämnda egenskaperna besitter smarta människor, enligt mig, också en stor portion Mod. När ingenting går enligt planerna, när ingenting blir som man tänkt sig och man plötsligt upptäcker att alla odds är emot en. Då klarar en smart (och samtidigt modig) person att behålla sin sinnesnärvaro och hantera situationen som den är, trots att den är jobbig och problematisk.

En god vän till mig brukade säga att ”man ska vara en fegis i huvudet och en hjälte i hjärtat”. Jag har ofta tänkt på dessa ord…

En viktig princip inom all träning (både fysisk och mental) är att vi blir bra på det vi tränar. Mycket av utbildningen i vårt moderna välfärdssamhälle handlar om utvecklingen av våra tänkande sidor. Det mesta handlar om huvudet. Man kan nästan sätta likhetstecken mellan begreppen utbildning och informationsinhämtning. ”Kunskap är makt” brukar man säga, och den som har bäst information har en klar fördel i förhållande till sina konkurrenter.

Men vad händer med hjärtat? Hur mycket hänsyn tas till utvecklingen av vår viljestyrka, vårt mod, vår karaktär och vår ansvarskänsla? Det stämmer att kunskap är makt, men det är viktigt att komma ihåg att makten kan både brukas och missbrukas! Kunskap utan mod leder sällan till något gott. En fegis brukar sällan bry sig om någon annan än sig själv. Feghet och makt är därför alltid en farlig kombination.

Tänk om det är så att vi bara tror att vi genom vårt utbildningssystem gör människor smartare, när vi i själva verket, genom systemets ensidighet, enbart lyckas att göra dem fegare?

Fysiskt är Mentalt.

Det är en populär uppfattning att den Mentala Träningen handlar om att lära sig ”hur man ska tänka rätt” eller ”tänka positivt”; tänka på ett sätt som gör att man fungerar och mår bättre i sitt arbete, sina relationer, sin prestation och sin vardag. Detta är inte min uppfattning.

Tankar är visserligen mentala till sin natur och en av de mest kända citaten av Buddha är att ”Vi blir det vi tänker” men detta ska inte tolkas som att ”Vi är våra tankar”, för det är vi inte. Våra tankar är en del av oss. Tillsammans med våra känslor, våra minnen, våra drömmar, vår uppfattningsförmåga och inte minst vår kropp, ingår tankarna i den helheten som vi kallar oss själva. Att enbart fokusera på tankarna på bekostnad av alla andra delar är att göra våld på sig själv.

Att reducera den mentala träningen till ”hur man ska tänka rätt” leder ofta till att den mentala tränare i praktiken agerar som ”mental förklarare, mental inspirerare, mental motiverare och mental föreläsare”; medan den som förväntas träna mentalt agerar som ”mental lyssnare och mental diskuterare”.

Min personliga erfarenhet är att det varken är mina eller andras tankar och föreläsningar som klarar av att värma mitt blod när det ”fryser till is av rädsla” eller att kyla ner det när det ”kokar av ilska”.

Jag har alltid älskat att läsa och jag kunde redan i mina tidiga tonår känna mig så inspirerad, så modig och så laddad, att jag längtade till träningen där jag minsann skulle ”visa dem alla”. Men, så fort jag skulle gå fight mot någon som var äldre, större och/eller bättre så försvann allt mitt mod och min iver. Jag stod där som ett paralyserat fån och hatade mig själv som inte kunde klara av att behålla åtminstone lite av den där mäktiga kraften och beslutsamheten.

Det är genom (smärtsam) egen erfarenhet som jag har insett tankarnas flyktiga och opålitliga natur. Det är också genom egen erfarenhet som jag har lärt mig att det jag inte har lärt mig med kroppen, har jag inte lärt mig!  

Därför har jag en annan approach i mitt arbete som mental tränare där jag framför allt använder kroppen som det främsta verktyget för mental träning och utveckling. De som jag jobbar med får genom egen erfarenhet lära sig om kopplingen och relationen mellan deras mentala tillstånd och deras fysiska hållning, andning och spänningsnivå.

För att någonting ”på riktigt” ska finnas i den fysiska världen, måste det manifesteras (förkroppsligas, formges) i den fysiska världen. Rädsla, ilska, sorg, glädje, kärlek är lika mycket fysiska reaktioner som de är mentala tillstånd. Om de inte manifesteras i kroppen finns de inte ”på riktigt”. Så länge de enbart existerar i den ”mentala världen”, finns de lika mycket som spöken och andeväsen. Dessa kanske existerar, men jag har tack och lov hittills inte besvärats av dem.

Medvetandetillståndet och muskelspänningen står i ett nära förhållande till varandra. Därför ger vi noga akt på vår hållning och andning. Om musklerna får tillbaka sitt balanserade (avspända) tillstånd, får medvetandet det också. Detta är kärnan i både Zen och kampkonster och i min approach till den Mentala Träningen. De som jag arbetar med ska i första hand lära sig att lyssna på sig själva, på sina egna direkta och konkreta (fysiska och mentala) erfarenheter. De ska inte lita på mina ord och tankar; de ska lita på sin egen upplevelse. De ska lita på sig själva, inte på mig!

Jag skriver detta inlägg i Thailand där jag befinner mig på träningsläger med Stavanger Svömme Club. Temat för lägret är (som alltid) mental tuffhet, ”att skilja mellan bra och dålig smärta”, dock anpassad och skräddarsydd för simmarnas grenspecifika krav på koordination, teknik, uthållighet och jämnfördelad styrka.

Här kan ni se ett exempel på den träning som vi gör:  

Möt pilen med pannan

Jag definierar ett starkt psyke som individens förmåga att behålla sin medvetenhet i situationer som framkallar osäkerhet, smärta och obehag. En person med ett starkt psyke kan stanna kvar med sin smärta och sin osäkerhet i högre grad än vad gemene man brukar klara av.

Generellt vill vi alla fly från vår osäkerhet och vår smärta. Men hur flyr man från sin egen upplevelse? Hur flyr vi från oss själva? Jag antar att det är därför som folk många gånger super när de känner sig ledsna eller osäkra. De vill supa sig fulla för att slippa uppleva, d v s, slippa bli medvetna om det som är obehagligt. Men att beröva sig sin medvetenhet innebär per automatik att beröva sig möjligheten att hantera verkligheten. Varken en medvetslös eller en omedveten person är i kontakt med verkligheten, hur ska de då kunna orientera sig i den?

Inom Mindfulness skiljer man på smärta och lidande. Lidande är inte samma sak som fysisk smärta, sorg, ilska eller annan typ av smärtsam upplevelse. Lidandet framkallas av vår reaktion på smärtan. När vi upplever någonting obehagligt eller smärtsamt och sedan reagerar på detta med ilska, rädsla, förnekelse, frustration, hat och liknande skapar vi lidande. Lidandet framkallas med andra ord av vårt motstånd mot det som händer, mot det som existerar, mot det som är. Eftersom vi inte kan få det som redan existerar att försvinna, försöker vi åtminstone att få det att försvinna ur vårt medvetande.

”Möt pilen med pannan” är en gammal uppmaning som de japanska samurajerna brukade ropa till varandra. Ingen vill bli träffad av en pil!

Men det är så att krigaren krigar och då händer pilar och det händer att man blir träffad.  Om man vill att det ska hända eller inte är fullkomligt oväsentligt; det händer! Verkligheten rättar sig inte efter våra önskningar. Den är som den är.

Därför har samurajerna övat meditation; För lära sig att stanna kvar i det som händer, utan att försöka förändra ögonblicket som redan existerar. Det är ändå inte möjligt! De som genom flitig träning utvecklade färdigheten att lugnt möta verklighetens pilar, hade störst chans att överleva dem. Det är svårt att överleva pilar som man inte ser och det är svårt att se pilar vars existens man försöker förneka.

Fastna eller Flyta

När någon fortsätter ligga stilla trots att vi försöker väcka honom eller henne blir vi oroliga och letar efter tecken på att personen andas. Om han/hon inte andas, blir vi förmodligen ännu mer oroliga och kollar om de har någon puls. Om pulsen saknas men personen fortfarande är varm, försöker vi återuppliva honom/henne genom att ge personen hjärtmassage och konstgjord andning. Vi delar med oss av vår egen rörelse, för att (bokstavligen) blåsa liv tillbaka i deras.

Alla delar av denna historia visar att livet är sammanflätat med, och beroende av, rörelse. När all rörelse upphör, när allting inom oss stannar upp, ja… då är vi döda helt enkelt.

Det är viktigt att vi aldrig hindrar Livet (rörelsen inom oss), genom att fastna i saker och ting. Jag tror att jag var 15-16 år gammal när jag på träningen ”åkte på” en rejäl spark i magen. Luften gick ur mig och jag vek mig dubbel, samtidigt som båda mina armar automatiskt täckte över den skadade platsen. Min motståndare var dock inte färdig, utan var mitt inne i en två-sparks kombination. Detta ledde till att hans nästa spark träffade mig rakt i huvudet och skickade mig flygande in i väggen bakom oss.

Så fort mitt psyke fastnade i (”låste sig” vid) smärtan blev min kropp handlingsförlamad och förvandlades till en enkel måltavla för min motståndare. Det finns till och med ett ordspråk som beskriver detta tillståndet: ”En olycka kommer sällan ensam.”

När vårt sinne låser sig vid olyckan som precis har hänt oss, blir vi handlingsförlamade och förvandlas till måltavla för fler olyckor. Oavsett om smärtan vi upplever är fysisk (som vid en spark i magen), eller mental (som vid ett brustet hjärta eller ekonomiska bekymmer), är det viktigt att vi fortsätter leva vidare tillsammans med och oberoende av smärtan.

Träning i mindfulness är därför träning i mental tuffhet. Vi disciplinerar oss att sitta med en värdig hållning och koncentrera oss på vår andning. Vi låter våra känslor vara som de är och för gång på gång tillbaka vår uppmärksamhet till andningen och hållningen. Vi fastnar i våra känslor bara när vi försöker ta bort dem, eller fly från dem. Vår fokus på andningen påminner oss om att vi fortfarande deltar i livets flöde, i livets rörelse genom oss; Att matchen ännu inte är över och att vi i allra högsta grad fortfarande är kvar i den.

Varför inte en Staffe?

Min fru och jag har sedan tre månader tillbaka haft glädjen att inneha en liten ”Staffe” (Staffordshire bullterrier) valp. Det har hänt flera gånger att folk har kommit fram och klappat henne men när de sedan hört namnet på hennes ras ryggat ögonblickligen, nästintill panikartat.

-      ”Men det är ju en KAMPhund!”, utbrister de med en min och en blick som om det handlar om en krigsförbrytare eller en atombomb.

-      ”De är framavlade för att inte känna smärta.”, säger de med en skakig röst.

-      ”Varför vill du ha en sådan hund??”

Jag har alltid varit ett skötsamt barn. Skötsamt och lillgammalt. Att läsa var en favoritsyssla och det var ingen konst för de vuxna att passa mig eftersom jag kunde sitta stilla och läsa i timmar. I skolan var jag alltid en av de bästa i klassen och hemma var jag väldigt lydig. Jag har aldrig varit rädd för stryk, trots att jag fått en hel del. Jag skötte mig för att jag älskade mina föräldrar och för att jag aldrig ville göra någonting som skulle göra dem ledsna. Pappa drack en hel del, de bråkade mycket och jag tyckte redan som liten mycket synd om dem båda, speciellt min mamma.

Skolan var ett rent helvete. Det kan knappt finnas ett tacksammare mobbningsoffer än en liten ”professor” som varken slår tillbaka eller klagar hos lärarna. Jag höll tyst för att inte oroa och störa mina föräldrar. Tyckte att de redan hade det jobbigt som det var.

Min lösning på problemet blev att träna karate. Men jag gjorde det så klart på mitt (nördiga) sätt. Samtidigt som jag övade fysiskt, läste jag all litteratur som jag kunde komma över och som handlade om kampkonster, samurajer och österländsk filosofi och kultur. På det sättet kom jag redan från början (1985) kommit i kontakt med Zen meditation.

Jag lärde mig med åren, både teoretiskt och praktiskt, att alla människor känner rädsla men att rädslan kan besegras genom beslutsamhet och självdisciplin. Att det som räknas är ihärdighet och vilja. Ungefär som när vattnet urholkar stenen, vattnet urholkar inte stenen genom sin styrka utan genom sin uthållighet, genom att oupphörligt falla på samma ställe. Jag lärde mig också att vi inte måste lyckas med det vi kämpar för. Det är mer än tillräckligt att vi kämpar in i det sista för det vi tror på och står för.   

Att leva efter dessa principer har hjälpt mig mot alla typer av mobbning, både andras (yttre) och inte minst min egen (inre). Därför innebär ordet kamp någonting väldigt positivt för mig.

När jag googlade om rasen Staffordshire bullterrier på nätet, stod det att de är modiga och stabila hundar med en lång stubin. Att de är extremt kärleksfulla, tillgivna och lojala. Det stod också att de aldrig får nog av närhet, kontakt och kärlek och att de är väldigt, väldigt lyhörda för sin ägares sinnesstämning. Man kan läsa att ”staffar” från början har avlats fram för kamp på grund av deras enorma mod, uthållighet och tuffa psyke, men att man för ca 100 år sedan börjat använda dem som familjehundar istället. Bland annat på grund av deras extrema tillgivenhet till människor och framförallt barn. Dessa egenskaper har gjort att rasen i England fått smeknamnet ”Nanny dog”. Det sägs också att ”ingen hund älskar sin familj som en Staffe”.

Jag kan lova er att det där snacket att de inte känner smärta er ren bullshit! Det gör de visst! Det är bara det att de inte låter sig domineras av sin smärta när de befinner sig i en kampsituation.

I skrivandets stund är jag på väg hem från Rottweil i Tyskland. Jag blev inbjuden av Milton Erickson Institutet för att hålla en två dagars workshop i mindfulnessbaserad mental tuffhetsträning. På inbjudan står det:

”In this new workshop Igor will demonstrate the way of ”Moving Mindfulness”. He will bring his 25 years of experience about martial arts and Eastern philosophy and combine it with the recent trends in Integrated Mental Training.”

Workshopen var både fullsatt och väldigt uppskattad, datum för fortsättningen är redan bestämd. Deltagarnas yrkesbakgrund var relativt likartad; allmänläkare, psykiatriker, psykologer, sportpsykologer, lärare, specialpedagoger, socialarbetare, idrottstränare, och coacher. Deras yrkesvardag är många gånger ett mentalt slagfält och de har insett att enbart intellektuell kunskap och goda intentioner inte räcker hela vägen. Det som många gånger fattas är den mentala tuffheten.

För mig är det i alla fal väldigt tydligt att vi aldrig kan vara snälla utan att vara starka. För att verkligen kunna hjälpa andra i deras hantering av smärta, rädsla och negativitet, måste vi själva ha ett psyke som är modigt, uthålligt och som inte låter sig domineras av sin egen smärta när den befinner sig i en ”kampsituation.”

Bara en modig själ kan välja att behålla sitt lugn under press. En chiuaua har aldrig det valet.   

Så låt mig fråga er: Varför inte Staffe??