”Alla förtjänar väl en andra chans!”, detta är ett klassiskt uttalande. Denna mening uttalas ofta i syfte att uppmuntra andra människor till att ge oss eller någon annan en möjlighet till bättring. Men hur är det med oss själva? Hur bra är vi på att ge oss själva en andra chans? Hur bra är vi på att lära oss och utvecklas genom våra erfarenheter?
Vi kan inte alltid få andra att ge oss en andra chans eftersom vi inte kan styra över andras fria vilja. Men oberoende av andras välvilja kan vi alltid själva ta ansvar för att lära oss av våra misstag och medvetet sträva efter att göra bättre ifrån oss, när vi nästa gång hamnar i en liknande situation.
När vi människor gör någonting dåligt, känner vi skuld. Vårt samvete, vårt inre alarmsystem, påminner oss om att vi har handlat fel. Vi upplever det ofta som en relativt ”tung” sinnesförnimmelse, en så kallad ”skuldkänsla”. Denna känsla må ibland vara väldigt obehaglig, men är ändå en viktig och naturlig känsla. Vår skuldkänsla ger oss möjligheten att öka vår medvetenhet om vårt bristande beteende, acceptera faktum att vi handlat fel (vilket betyder att vi tar ansvar), ångra oss, bättra oss, förlåta oss själva och gå vidare lite klokare.
Att ha dåligt samvete är därför någonting friskt. Att ha en anklagande och fördömande attityd mot sig själv och/eller andra är däremot mycket sjukligt.
Ständiga överdrivna malanden om våra fel, förebråelser och plågande självanklagelser skapar en kvävande, omåttligt stor och därmed orättvis skuldkänsla. Det enda vi åstadkommer på det sättet är att vi trycker ner oss själva och tömmer oss på energi. Det är just denna energi som vi behöver för att orka ta ansvar för det som är fel och för att orka förbereda oss för att handla bättre nästa gång.
Därför är träning i mindfulness så himla viktig. Det är genom denna träning som vi utvecklar vår förmåga att möta våra skuldkänslor som de är, utan att försöka blunda för dem och bortförklara dem, eller överdriva dem och trycka ner oss själva. Jag har skrivit ingående om denna färdighet i ett tidigare inlägg med rubriken ”Möt pilen med pannan”.
När vi har accepterat vår medvetenhet om våra fel och tagit ansvar för dem, är vi redo för nästa steg i processen att ge oss själva en andra chans. I båda stegen använder vi oss av vår fantasi, det vill säga, vår föreställningsförmåga.
Jag anser att fantasin är en av våra viktigaste resurser. Våra förmågor att analysera, resonera, planera och vara kreativa är alla beroende av vår fantasi.
Vi börjar därför med att ta oss tid att i vår fantasi återuppleva den negativa händelsen. Vi ser till att möta minnet av det som har hänt i ett tillstånd av lugn och balans.
Detta åstadkommer vi genom att disciplinera oss att sitta med en värdig hållning och koncentrera oss på vår andning. Vi låter våra känslor vara som de är och när de känns för jobbiga, för vi gång på gång tillbaka vår uppmärksamhet till andningen och hållningen. Vi fastnar i våra känslor bara när vi försöker ta bort dem, eller fly från dem. Denna process har jag beskrivit i detalj i mina tidigare inlägg (”Fastna eller Flyta”, ”Andningsankare”, ”Övning i självdisciplin”).
Sedan är det dags att skapa sig ”ett minne av framtiden”. Detta betyder att, när vi har disciplinerat oss att lugnt möta det obehagliga minnet, GÖRA OM det minnet så att vi ser oss själva handla på ett bättre och mer konstruktivt sätt. Vi planterar i vårt inre frön till ett bättre framtida förhållningssätt. Vi programmerar oss för att göra bättre ifrån oss nästa gång. Vi tar ansvar för vårt förflutna, för vår nutid och inte minst, för vår framtid.
Ordet FÖREBILD säger egentligen allt om hur vi får motivation till våra handlingar. Varje handling föregås av en föreställning – en inre bild av vad vi ska göra.
