En lömsk Besserwisser

Inom mig finns en lömsk besserwisser som oavbrutet snackar skit i mitt huvud. En som låtsas vilja mitt bästa, men vars enda syfte verkar vara att göra mig stressad och olycklig. Så länge jag kan minnas har den jäveln varit med mig och med sina kommentarer påverkat mitt liv. Han babblar från att jag har öppnat mina ögon på morgonen tills jag slutit dem för att sova på kvällen.

Han vill gärna berätta för mig vem jag är och hur jag är. Han värderar tolkar och reagerar på alla mina erfarenheter och vill dessutom att jag uppfattar hans tolkningar som verklighet; att jag tar dem på allvar. Han hotar mig med att: ”om inte jag tar hans snack på allvar, så kommer jag bittert ångra mig”. När allt kommer omkring så vill han bara att det ska gå bra för mig, att jag ska ”bli någon”, att jag ska ”lyckas i livet”. Han vill hjälpa mig så att jag ”slipper göra bort mig”, slipper avslöja för omvärlden hur vek, osäker, klumpig och värdelös jag är. Därför vill han att jag konstant ska lyssna på honom, vara på min vakt och aldrig, aldrig någonsin slappna av.

Eftersom han vet allting bäst ger han mig konstant instruktioner i hur jag ska leva mitt liv. Han är expert på alla område. Inte nog med det, utan han skäller dessutom ut mig, dömer ut mig, förlöjligar mig och inte minst förolämpar mig när jag inte lyckas med mina företag. Egentligen, inte riktigt när jag inte lyckas med mina företag, utan snarare, när jag inte lyckas leva upp till hans krav på hur jag borde ha lyckats. Detta är inte riktigt samma sak. Han älskar att jämföra mig med andra människor och påpeka hur mycket bättre de är än jag inom livets olika områden.

Då är det kanske dags att vi ställer oss frågan vem jag är? Om vi ska utgå från besserwisserns perspektiv, är jag uppenbarligen en värdelös nolla som inte skulle klarat sig i 5 min utan hans fantastiska ”hjälp och stöd”. Men om vi skjuter besserwisserns skitdefinitioner åt sidan för ett ögonblick… Vem är jag bortom besserwisserns åsikter och värderingar? Denna fråga är inte så lätt att svara på. Jag har i alla fall lyckats konstatera två saker som jag uppfattar och betraktar som fakta:

Den första är att jag är den som besserwissern snackar till, det vill säga den som hör honom, men också i och med detta, den som har potentiell möjlighet att välja att inte lyssna på honom.

Den andra är att jag är en människa. Detta låter kanske inte som något superhäftigt. Om man redan är en människa är det världens mest naturliga och självklara sak att vara det. Men har vi någonsin tagit oss tid att lära känna oss själva? Att fördjupa oss i vad det egentligen innebär att vara en människa? Eller har vi haft fullt upp att dansa efter våra respektive besserwissers pipor? Har vi lagt den största delen av vår tid och energi på att jämföra oss med varandra, värdera varandra och kämpat att förtjäna varandras godkännande och sympati?

Det finns ett gammalt svenskt ordspråk som lyder: ”Bättre en äkta fiende än en falsk vän!” Besserwissern är den värsta sortens fiende; nämligen en inre sådan. En förrädare om man så vill, eftersom han bor innanför mig och låtsas vara min vän. Ju mer jag lyssnar på honom desto mer osäker blir jag! Ju mer jag försöker leva upp till hans krav och förväntningar desto mer stress, slit och missnöje känner jag i mitt liv.

Men också, om jag försöker göra mig av med honom och ”slänga ut” honom ur mitt huvud så går inte detta. Han bor inne hos mig och alla mina försök att bli kvitt honom ”göder honom” med min uppmärksamhet och energi.

Jag skrev i mitt senaste inlägg (”Precis som i Tango”), att ”den första och viktigaste principen i SjälFörsvar är att det är vårt psyke som ska leda och kroppen som ska följa. Psyket ska bidra med riktning och stöd, för att kroppen ska kunna röra sig med frihet och elegans.”

Med Psyket menas INTE våra tankar och känslor. Vår inre förrädare har för det mesta kontroll över dem. Ord är besserwisserns främsta vapen och både våra tankar och våra känslor existerar som ord i vårt inre. I själva verket är känslor till sin natur en fysisk upplevelse, men vi är vana att sätta ord på dem och uttrycka dem verbalt. Ord är beskrivningar av verkligheten, men verkligheten är mycket mer än ord. Att uppleva hur en banan smakar och tänka på att bananer smakar sött är inte samma sak.  

Genom träning i mindfulness, lär vi oss att vara med oss själva på en nivå som är bortom ord och tack vare detta, bortom förrädarens räckvidd. Vi lär oss att uppmärksamma vårt inre på samma sätt som vi lyssnar på musik, upplever en solnedgång eller en regnskur. Ordlöst och direkt. 

Precis som i Tango

Jag brukar beskriva SjälFörsvar som träning vars syfte är att förena och samordna (integrera och koordinera) våra fysiska och våra mentala resurser.

Att förena dem betyder att få dem att fungera tillsammans som en helhet. Trots att vi människor består av både kropp och psyke, är det inte alltid så att dessa strävar åt samma håll. Den som betraktas som mästare inom traditionella japanska kampkonster är framför allt en person som klarar av att behålla sin sinnesnärvaro (mindfulness) när han/hon befinner sig under fysisk och mental press.

En av mina favorithistorier handlar om en gammal mästare i japansk bågskytte (Kyudo). Han blev vid ett tillfälle utmanad av en annan mästare i bågskytte. Utmanaren var en ung förmåga med en extremt hög teknisk skicklighetsnivå. Han kunde, enligt historien, spänna den stora japanska bågen och träffa ”bullseye” på måltavlan 5 gånger av 5, samtidigt som han på sin axel hade placerad en tekopp. Han var så skicklig att han kunde skjuta sina pilar, utan att tappa koppen eller ens spilla en enda droppe av teet som koppen var fylld med.

Den gamla mästaren antog utmaningen under ett villkor: att han fick bestämma platsen på vilken deras tävling skulle äga rum.

Han valde kanten på en hög ravin. De skulle ställa sig med ryggen mot ravinen och med bakre foten placerad på själva ravinkanten. Sedan skulle de vända sig mot måltavlan som var placerad 50 meter bort från ravinen och avfyra var sin pil. Den gamla mästaren var den som sköt först. Hans pil träffade måltavlan; ganska nära mitten, dock inte mitt i prick. Han vann dock tävlingen, eftersom hans utmanare inte ens vågade ställa sig på ravinkanten. All tekniska skicklighet var som bortblåst när rädslan för döden gav sig till känna.

Denna historia är intressant eftersom den på ett väldigt bra sätt visar hur svårt det kan vara att göra bra ifrån sig när kroppen förväntas prestera utan att psyket backar upp den. Det är bara när de fungerar som en helhet som vi har en chans att göra (och inte minst vara!) vårt bästa.

Vilket leder oss vidare till samordningsaspekten…

Om vi nu är överens om det ovannämnda, behöver vi ställa oss följande fråga: Vem ska leda och vem ska följa? Låt oss jämföra det hela med Tango. ”It takes two to Tango” brukar det heta. Tango är med andra ord en pardans. Ingen kan dansa tango på egen hand. Utan partner ingen tango. På samma sätt är det med vårt varande. Utan kroppen ingen människa. Utan psyket ingen människa. Det är först när vår kropp och vårt psyke dansar tillsammans; följer samma rytm och är inbördes samordnade som vi kan släppa fram våra resurser och våra rikedomar. Det är först när vår kropp och vår själ omfamnar varandra och rör sig i takt med varandra, som vi kan visa oss i vår fulla prakt. Men; vem ska leda och vem ska följa? Detta måste vara klart och tydligt annars blir det en brottningsmatch istället för dans. Jag har hört många som pratar om mental träning föreläsa om föreningsaspekten, men knappt någon som har velat befatta sig med samordningsaspekten.

Hur ser vi på oss själva; som en kropp med ett psyke eller som ett psyke med en kropp? Detta är för mig en väldigt viktigt fråga, eftersom den i sin tur styr både vår syn på varandet och vår syn på oss själva (vår självbild).

Även om jag just nu har en kropp som är relativt frisk och stark, är det bara en tidsfråga innan den blir försvagad av skador, ålderdom och sjukdomar. Kroppen är en fysisk entitet och som sådan är den utsatt för omgivningens påverkan. Om vårt psyke ska följa och rätta sig efter vår kropp kommer vi hela tiden leva med en känsla av utsatthet.

När allting ”flyter på” i det yttre, vi är friska och krya, är det inte särskilt svårt att ”fånga dagen” (Carpe Diem) och behålla sinnesnärvaron (i kroppen). Då är det inte så svårt att vara mindfull.

Men hur bra är vi på Carpe FUCKING Diem? Hur bra är vi på att stanna kvar i vår kropp när det inte händer sköna saker omkring oss och med oss? Det är här som den mentala tuffheten kommer in i bilden. Vi behöver bygga upp ett starkt psyke som klarar av att stanna kvar i kroppen och möta sådant som är jobbigt, smärtsamt och obehagligt. Utan psykets stöd är kroppen dömd att vika sig.

Den första och viktigaste principen i SjälFörsvar är därför att det är vårt psyke som ska leda och kroppen som ska följa. Psyket ska bidra med riktning och stöd, för att kroppen ska kunna röra sig med frihet och elegans. Precis som i Tango.

Vi förnekar inte kroppen! Vi är välmedvetna och erkänner att kroppens tillstånd påverkar vårt psyke. När kroppen är skadad eller sjuk, känner vi oss ”låga till sinnet” (depression). När kroppen utsätts för smärta, lider psyket tillsammans med den. De är ju ett. Men hela syftet med träningen i SjälFörsvar är strävan att bygga upp psykets förmåga att behålla sitt lugn och sin balans även när det som sker med oss och omkring oss är varken lugnande eller balanserande till sin natur. Vi tränar oss att förlora och, inte minst, att fortsätta dansa, även när dansa är det sista vi känner för.