Mitt
intresse för mental träning har sporrats enormt av mina erfarenheter av
flyktingskap och inbördeskrig. Känslor av utsatthet, uppgivenhet och rädsla har
ristats djupt i mitt inre fundament. Vissa frågor har krävt sina svar och min
hjärna kan inte sluta tänka på dem innan den funnit tillfredställande svar.
Lägg märke till ordet till-freds-ställande.
Denna är en av två huvudsakliga orsaker till att den mentala träningen har
blivit mitt livs kall; behovet att skapa mening i det kaos och eländet som finns
i mitt inre. Skapa mening och förståelse i syfte att få vila på insidan. I
syfte att få vara i fred.
Den andra
orsaken är en önskan att göra skillnad. När min inre skit gödslar någon annans
blomning, får min skit ett syfte. Den gör annat än bara luktar illa på insidan.
Den hjälper andra att blomma.
Som mental
tränare har jag känt mig väldigt ensam och udda i min inriktning och mina
intressen. Istället för att ”göra vinnarskallar”, har jag strävat efter att
hjälpa folk att ”lära sig förlora”. I stället för positivt tänkande har mitt
fokus riktats mot hanteringen av ilska, rädsla och negativitet. Någonstans har
jag hela tiden vetat att mina erfarenheter av våldsamheten i det mänskliga inte
skulle ta slut med min flykt från Balkan kriget. Jag har vetat det och
samtidigt hoppats på att jag har fel.
Jargongen,
tonen och dynamiken mellan människor idag ger mig tyvärr en högst oönskad
upplevelse av deja vú. Liknande typ av
anklagande förhållningssätt och aggressivt och cyniskt beteende kulminerade
till slut i inbördeskrig. Idag är jag tjugo år äldre och har hunnit ”idissla”
en stor del av mitt emotionella bagage. Min önskan är därför att min skit kan
hjälpa dig att blomma.
Några ord
om våld:
Vårt
civiliserade, moderna samhälle har en schizofren och nästan pornografisk syn på
våld. Å ena sidan betraktas våld som något dåligt, ont, skamligt och primitivt.
Å andra sidan finns det överallt i våra filmer, musik, och inte minst litteratur.
På ett sätt är vi fascinerade av våld men har samtidigt väldigt lite verklig
förståelse för våldets beskaffenhet och anatomi. Våldet presenteras ofta som en
duell mellan ”hjälten” och ”skurken” och vi matas med en illusion av att vi har
friheten att välja om (och hur mycket) vi vill vara involverade i den våldsamma
situationen. I ett samhälle gäller sociala regler. I kriget gäller andra
regler.
I kriget är
våld en enkelriktad relation. Det finns den (eller de) som delar ut våldet och
den som blir utsatt för det. De som blir utsatta för våldet berövas all frihet
att välja något annat. Detta är krigets främsta kännetecken; Frånvaron av valmöjligheter.
I krig, när
det våldsamma väl är i gång, försvinner alla andra alternativ med rasande fart.
Allting har reducerats till överlevnad. Har man väl gått över gränsen blir man
nödgad att gå hela vägen. Det blir svårt att gå tillbaka till att hålla handen
med någon vars arm man precis har brutit. Det blir svårt att dricka kaffe med
grannen vars familjemedlem man precis har dödat.
I krig har våld
ett enda syfte: Att utplåna en annan människa; Att ”släcka” en annan människas
medvetande. Och detta innebär permanenta förändringar för alla involverade. Dem
som förlorar elimineras och förlorar sin fysiska existens. De som ”vinner”
förlorar sin mänskliga själ (och nära vänner och familjemedlemmar)
Några ord
om politik:
Politik,
inte minst demokrati, handlar just om val, om vår frihet att välja. Här gäller
sociala regler och etiska normer. Här finns det vinnare och förlorare tills det
är val nästa gång. Då kan man börja om, välja om. Vi kan växa och lära oss
genom våra erfarenheter. Vi kan mogna. Vi kan ångra oss. Vi kan hitta
gemensamma lösningar och undvika krig
samt utveckla fred.
Att blanda
våld i politik är därför extremt farligt. För det mesta kan man komma undan med
det. Men det räcker att det går riktigt fel en enda gång för att en
oåterkallelig kedjereaktion ska sättas i gång.
Till slut,
några ord om mental träning:
För mig handlar mental träning om
fokus och självkontroll.
Du kommer
behöva dessa oavsett vilken väg du väljer; våldets eller fredens. Om du väljer
våldets, kommer du behöva enorma mängder fokus och självkontroll för att tvinga
dig att fortsätta mörda även när du har fått nog och inte vill längre. Bollen
är i rullning, all förnuft är borta och bara för att du har fått nog betyder
det inte att de andra omkring dig vill/kan stanna.
Om du
väljer fredens väg, kommer du behöva lika mycket fokus och självkontroll för
att vara medkännande, uppföra dig korrekt och aldrig sluta söka efter konstruktiva
lösningar hur ilsken och förtvivlad/uppgiven du än känner dig.
Vad väljer du?
