Inre diktatur

Vanligen reagerar vi mycket ängsligt och ilsket när vi är tvungna att förnimma våra brister och svagheter. Denna reaktion har sin grund i en emotionell föreställning att det man inte förnimmer inte heller existerar, och omvänt, att det man börjar bli medveten om i det ögonblicket börjar att existera. På samma sätt går diktatorer till väga när de försöker styra över folket genom att likvidera olik-tänkanden (och, som en följd av detta, olik-tänkare).

Historien har visat oss (och visar oss i detta nu), att denna attityd aldrig håller i längden. Ju mer diktatorn försöker förbjuda något, desto mer växer och aktiveras det förbjudna.

När jag var 13 år gammal, började jag tävla i karate. När jag var 15 år började jag träna med ungdomslandslaget. Jag kommer ihåg hur landslagscoachen sa till oss att ”den fightern som går runt och snackar om hur rädd han är för att förlora har en dålig inställning och är redan en förlorare.” Jag minns mycket väl vilken effekt hans ord hade på mig. Eftersom jag ofta kände mig rädd för att förlora trodde jag att någonting var fel med mig; att jag inte är ”av det rätta virket”. Detta ledde till att jag spenderade enorma mängder av tid och energi på att försöka få mig att känna annorlunda.

 Istället för att fokusera på att sova, äta och värma upp ordentligt, för att sedan fokusera på matchen; ”brände” jag min emotionella energi på att försöka gömma, glömma och göra om mina känslor. Resultatet var att jag presterade ännu sämre, eftersom jag var så fokuserad på mina känslor fanns det knappt någon fokus över för att rikta mot min motståndare.

Samma år skaffade jag boken ”Bushido- the Samurai Way”, skriven av Inazo Nitobe. I boken det stod mycket klart och tydligt att även samurajerna var rädda, men att de genom meditation har lärt känna sina rädslor; lärt sig acceptera dem, och framför allt, lärt sig att de inte är sina känslor, och att de tack vare detta, kunde välja att handla modigt och samlat oavsett vilka känslor som fanns i deras inre.

Ju mer vi censurerar något desto mer aktiveras det censurerade. Det man strävar efter att inte tänka på finns ändå konstant i sinnet. Det går hela tiden åt mera energi till att avvärja medvetenheten vilket leder till att svårigheterna i relationerna till andra människor ökar och vår prestationskvalitet och produktivitet sjunker (vi sliter hårdare och åstadkommer mindre).

Genom övning i mindfulness bygger vi upp förmågan att stifta fred med våra känslor. När du har stiftat fred med dina känslor, kommer de att stifta fred med dig. Du är den medvetne (det är du som har makten)! Du har viljan, friheten och där med ansvaret. Vilken typ av styre vill du ha i ditt inre?     

Vad kostar Äkthet?

När är vi äkta? Vad är skillnad mellan det som är ”fejkat” och det som är ” genuint”? Vad krävs för äkthet?  

Som människor är vi en kombination av fysiska och mentala resurser, kropp och sinne (själ), materia och ande; vilken benämning folk nu tycker bäst om. 

Våra fysiska och mentala resurser utgör en odelbar enhet. Utan det mentala hade vi bara varit en köttbit, ett lik. Utan det fysiska bara ett andeväsen, ett spöke (om de nu finns). För att över huvud taget fungera som människor behöver vi både och. Enligt ett gammalt japanskt ordspråk ”kan den ena handen kan aldrig klappa ensam, den behöver den andra för att tillsammans med den skapa ett ljud.”

Trots att de ”sitter ihop” och utgör en helhet, är våra fysiska och mentala resurser väldigt olika varandra. Kroppen är påtaglig, fysisk (materiel). Den har en form och kan bara existera i nuet.Vårt sinne är abstrakt, det kan vi inte ta på eftersom det är mentalt, d v s, icke fysiskt. På grund av att det saknar form lyder det inte under fysiska lagar, utan kan fritt förflytta sig i tid och rum. I vår fantasi kan vi i det ena ögonblicket återuppleva något som har hänt för 10 år sedan, för att i nästa ögonblick planera för nästa semester.

Vad har detta med äkthet att göra?? Jo, på grund av deras diametralt motsatta egenskaper (samtidigt som de hör till samma helhet), brukar vår kropp och vårt sinne sällan dra åt samma håll. Därför är vi sällan äkta och genuina i vår vardag och våra handlingar saknar kraft, kvalitet och energi.

Att försöka plugga och samtidigt längta efter sex, att arbeta och samtidigt längta hem, berätta något medan man oroar sig för vad den som lyssnar tycker om en, att spela en match och samtidigt bekymra sig över slutresultatet, försöka somna med ett argt sinne eller bete sig vänligt med ett oroligt sinne är några exempel på situationer i vilka våra resurser drar åt olika håll.

Att träna mindfulness är därför träning i äkthet. Vi tränar oss i att vara ”mindfulla”, vilket innebär, att vi genom träning i meditation disciplinerar vår kropp och vårt sinne att stötta varandra och dra åt samma håll. Detta är en förutsättning för att vi ska kunna uttrycka oss själva. En förutsättning för att skapa någonting som är sant, kraftfullt och genuint.

De flesta älskar att höra att de är unika individer, men det är ytterst få som har varit (och är) beredda att göra det som krävs för att kunna släppa fram sin unikhet. 

Någon har sagt att ”vi föds som original men dör som kopior.” Det är helt enkelt enklast på det viset. Disciplin och ihärdighet är priset man får betala för äkthet. Ett pris som inte många vill betala. Det är lättare att drömma . . . och snacka.

Tvål och Vatten

Efter ”el  clasico” igår kväll vill jag gärna skriva några rader. Jag kände mig väldigt upprörd och besviken, så jag antar att detta inlägg tjänar lite som ”terapi”.   

För mig är idrott mycket mer än idrott. Idrotten är framför allt en skola för livet; en möjlighet att bygga upp sin personlighet, sin karaktär och sin livskompetens. Detta är någonting som jag lyfter fram för alla som vill ha mig som mental rådgivare. 

 I mitt arbete är min största ”fiende” inställningen att det enda som räknas är resultatet, d v s, att det inte spelar någon roll hur du vinner – så länge du vinner. När idrottare (och tränare, föräldrar) ”köper” denna myt skadar de både sig själva och sin omgivning.

När folk låter sig ”hypnotiseras” av resultatet ökar deras (prestations- och annan) ångest; av den enkla anledningen att resultatet till stor del är beroende av hur bra motståndaren spelar och detta är ingenting som man har direkt kontroll över. När idrottarna inte kan släppa sin resultatorientering spenderar de enorma mängder av sin tid och sin emotionella energi på att oroa sig för att förlora. Problemet är att oron och rädsla underminerar vårt självförtroende, vår fokus, vår uthållighet, vår koordination, vår timing och vår spelglädje. Ingen kan oroa sig för resultatet och fokusera på spelet på en och samma gång.

Mycket av mitt arbete går ut på att hjälpa idrottarna att inse (evidensbaserade) faktum och paradoxen i att ju mer man glömmer resultatet och ger sig hän åt spelet, desto större är chansen att resultatet kommer som en konsekvens av att man har spelat bra.

Igår kväll kunde vi (än en gång) bevittna fotbollselit som i sitt spel drevs av sin ångest att förlora istället för lusten att vinna och framförallt lusten att spela. Jag är övertygad att detta innebär  konsekvenser som sträcker sig långt bortom idrottens arenor. 

Någon har sagt att ”Vinna är den bästa deodoranten”; menande att när du väl  har vunnit spelar det ingen roll hur smutsigt och stinkande du har gått till väga för att lyckas med det. Det faktum att du vunnit ”täcker effektivt över” all eventuell smuts och stank.

Kalla mig gammaldags, men jag vill helst umgås med folk som dagligen sköter sin hygien med tvål och vatten och som inte är beroende av deodorant för att gömma (täcka över) sin stank.      

”Jag kan tänka. Jag kan vänta. Jag kan fasta.”

”Du har haft tur”, sade hon vid avskedet, ”den ena dörren efter den andra öppnas för dig. Hur kommer det sig? Har du någon trolldomskraft?”

Siddhartha sade: ” I går berättade jag att jag kunde tänka, vänta och fasta, men du ansåg att det inte var till någon nytta. Det är emellertid till stor nytta, det ska du få se, Kamala. Du ska få se att de dumma samanerna i skogen har lärt mig mycket vackert som ni inte kan. Ännu i förgår var jag en trasig tiggare, i går hade jag redan kysst Kamala och snart ska jag vara  köpman och ha pengar och alla de där sakerna som du fäster vikt vid.”

”Nåja” medgav hon, ”men hur skulle det stå till med dig utan mig? Vad vore du om inte Kamala hjälpte dig?”

”Kära Kamala”, sade Siddhartha och rätade på sig, ”när jag kom till dig i din lustgård tog jag det första steget. Jag hade föresatt mig att lära kärleken av den skönaste bland kvinnor. Från det ögonblick jag fattade detta beslut visste jag också att jag skulle förverkliga det. Jag visste att du skulle hjälpa mig, det visste jag redan efter din första blick vid lustgårdens port.”

 ”Men om jag inte hade velat?”

 ”Du har velat. Ser du, Kamala, när man kastar en sten i vattnet, söker den sig kortaste vägen till botten. På samma sätt är det när Siddhartha beslutar något, när han uppställer ett mål för sig. Siddhartha gör ingenting, han väntar, han tänker, han fastar, men han går genom världens företeelser  raka vägen liksom stenen i vattnet, utan att göra något, utan att röra sig, han blir dragen, han låter sig falla. Hans mål drar honom till sig, ty han lämnar inte kvar något i sin själ som kan hindra honom från att nå målet. Det är detta Siddhartha har lärt sig hos samanerna. Det är detta som dårarna kallar trollkraft och menar att det framkallas av demoner. Ingenting framkallas av demoner, det finns inga demoner. Vem som helst kan trolla, vem som helst kan nå sitt mål, om han kan tänka, om han kan vänta, om han kan fasta.”

                                                                               Ur Herman Hesses ”Siddhartha”  

Styrkor med Svagheter

Min svaghet har alltid varit mina känslor. De är och har alltid varit extremt intensiva och jag har väldigt ofta av de som står mig nära betraktats som omåttlig i mina känsloyttringar.  Både mina vänner och mina föräldrar har försökt varna mig för de faror som en lidelsefull inlevelse bär med sig, faror som uppstår när känslorna kör över förnuftet.

Karate har varit min ” räddning”. Jag började öva det när jag var 9 år gammal och har aldrig slutat. Där ska man inte hålla igen. Träningen kräver att man ger sig hän. Man ska lägga hela sin själ i varje slag, varje spark, varje block och varje förflyttning. Ingenting ska sparas; allting ska förbrukas. En fullständig uttömning! En hundraprocentig intensitet, men också en hundraprocentig känsla av att vara levande. 

I Karate ska känslorna ”brinna”, samtidigt som kroppen ska hållas avspänd, mjuk och under kontroll. Om känslornas eld sprider sig till kroppen, förlorar man balansen och teknikerna blir ineffektiva. Traditionellt följs därför seriös karateträning alltid åt av zen meditation (föregångare till mindfulness). Man strävar efter att skapa och utveckla balansen mellan en inre passion och ett yttre lugn. 

Syftet med meditationsträningen är att vi ska komma i kontakt med våra brister, för att i nästa steg kunna ta ansvar för dem. Det som räknas är hur vi handlar trots känslorna, inte hur vi känner! Att medvetet komma i kontakt med våra brister och svagheter lär oss ödmjukhet. Att acceptera dem och stifta fred med dem lär oss medkänsla. Det är först idag som jag klarar av att överblicka och inse det enorma positiva inflytande som denna träning har haft på mitt liv.

I vår moderna kultur är känslorna nästan tabubelagda. Det är svårt att uttrycka kärlek, glädje, sorg eller till och med längtan efter närhet. ”Negativa” känslor som rädsla, ångest, depression och vrede förtränger vi vanligtvis. Som om en ”god eller perfekt” människa inte kan (ska) ha negativa känslor. De anses vara något dåligt. Man ska helst vara behärskad och accepterad i allas ögon. Just en sådan ”censurmentalitet” leder till att de från medvetandet undertryckta negativa känslorna får stor makt över vårt liv. Det vi inte är medvetna om, kan vi heller inte ta ansvar för.

 I år har jag i fem år arbetat professionellt som pedagogisk konsult och mental rådgivare. Jag har hittills inte träffat på en enda brist, problem eller svaghet hos mina klienter som jag själv inte har brottats, eller fortfarande brottas med. Detta gör att jag naturligt möter dem med en inställning av ödmjukhet och medkänsla. De känner att jag inte dömer dem, vilket i sin tur leder till att de vågar öppna sig och slappna av med mig. Utan denna relation av öppenhet och tillit är mitt arbete omöjligt. Idag har mina svagheter blivit min största tillgång.

Att våga sjunka

När vi övar Mindfulness meditation lär vi oss att sitta med en upprätt och värdig hållning och koncentrera oss på vår andning. Vi sitter lugnt och stilla och varje gång vår uppmärksamhet vandrar i väg, så för vi den vänligt och envist tillbaka på vår hållning och andning. Det är så enkelt, men långt ifrån lätt. 

Genom träning i Mindfulness lär vi oss att lugnt och värdigt möta vårt inre. Medan vi sitter stilla, blir vi öppna och mottagliga för vårt inre. Vi kommer i kontakt med våra tankar, känslor, farhågor, förhoppningar och föreställningar. Vi låter de stiga upp. . . betraktar dem och för vår uppmärksamhet tillbaka på vår andning och vår hållning.

Vissa tankar och känslor är skrämmande. En del minnen är smärtsamma, eller väcker ilska och frustration. En del föreställningar är lockande och lustfyllda. Genom träning i Mindfulness får vi en konkret, fysisk erfarenhet att vi kan möta allt detta som finns i vårt inre, komma i direkt kontakt med det och samtidigt inte ätas upp av det, inte fastna i det, inte styras av det, utan låta det vara som det är och ”flyta med det”.

Att träna sig att möta sina brister och svagheter med lugn och balans påminner om att lära sig simma. Vi lär oss att flyta med vattnet, sjunka ner under ytan helt och hållet, ända ner i botten, för att sedan stiga upp igen och fortsätta flyta.

En person som inte kan simma i sina känslors hav bär på en ständig ängslan och rädsla. Denna kostar oss mycket energi, humör och slutligen hälsa. När en person som inte kan simma, hamnar på djupt vatten, blir hon rädd och tänker: ”Jag får inte sjunka, jag får inte sjunka.” Det är då vi får alltfler kallsupar och till slut drunknar.

Men om den personen slutar kämpa och tänka, utan lär sig slappna av och lugnt sjunka ända ner till botten, samtidigt som hon förblir lugn och avslappnad, kommer hennes kropp helt naturligt att flyta upp till ytan.

Varken vatten eller våra känslor är farliga i sig. Det är vår oförmåga att möta och hantera dem, och inte minst vår ovilja att lära oss möta och hantera dem som är farlig.