Själ(v)förtryck

 Vi lever i en kultur där ”negativa” emotioner såsom rädsla, vrede och hat är närmast tabubelagda. De tolkas som något fult, som något att skämmas över, eller som något som är förbjudet. Som om en ”god eller perfekt” människa inte får ha sådana känslor.

Detta ser jag som ett stort problem. När vi förnekar våra känslor, när vi försöker trycka ner dem eller trycka bort dem, hamnar vi i strid med oss själva. Ju mer vi kämpar mot någonting, desto mer ”fastnar” vi i det. En stor mängd energi går till spillo när vi försöker eliminera våra negativa känslor.

Rädsla och ilska är egentligen inte negativa över huvud taget. På grund av att de kan generera mycket kraft, finns de till för att vi ska kunna klara oss i nödsituationer. Om någon anfaller oss (eller någon annan vi älskar eller bryr oss om), blir vi rädda, arga och försvarar oss efter vår bästa förmåga.

När vi har stiftat fred med det faktum att vi inom oss har sådana negativa känslor, kommer de att i sin tur stifta fred med oss. Vrede, hat och rädsla, ska inte förbjudas, utan tillåtas att existera. Det är dock viktigt att påpeka, att detta inte är samma sak som att ge efter för dem eller låta sig styras av dem.

När vi till exempel lägger märke till att vi har hög feber och ont i halsen, tolkar vi detta som en signal att vi behöver uppsöka en läkare. Vi betraktar våra fysiska besvär som någonting som vi har, inte som någonting som vi är. Vi vet att vi som helhet är mer än vårt fysiska tillstånd. Tyvärr, när det gäller våra emotionella tillstånd, är vi inte lika duktiga på att betrakta oss själva med samma objektivitet.

Genom träning i Mindfulness kan vi lära oss att lugnt och objektivt möta oss själva. När vi tar oss tid att öva meditation, blir vi öppna och mottagliga för det som finns i vårt inre. Vi kommer i kontakt med våra känslor, tankar, farhågor och förhoppningar. Då kan vi genom egen erfarenhet bli varse om att våra känslor, inklusive de negativa och destruktiva, är en del av oss; att de är en del av vår inre värld. Men, och detta är ett viktigt men, vi upptäcker också att det som är en beståndsdel i vårt inre inte är detsamma som den vi är i vår helhet!

Eftersom vi kan (med hjälp av meditation) betrakta vår vrede eller rädsla på samma sätt som vi kan betrakta vår ont i halsen, kan vi förstå att det finns en betraktare som betraktar vilket vill säga Vi, och objektet som betraktas, i det här fallet de negativa känslorna som vi har. Vi lär oss med andra ord att se objektivt på det som finns i vårt inre, utan att identifiera oss med det. Vi lär oss självdistans.

Ju mer vi (genom egen erfarenhet) inser att känslorna är någonting som vi har och inte som vi är, desto mindre behov kommer vi att ha av att förneka dem eller trycka ner dem. Vi kan istället låta våra känslor vara som de är och lägga vår energi på att ta ansvar för att agera konstruktivt och balanserat.

Jag har tyvärr träffat alldeles för många ”snälla” människor, som bakom sin fasad av snällhet och medgörlighet gömmer en enorm vrede, bitterhet och syrlighet. Eftersom de inte vill kännas vid sina känslor, kan de aldrig ta ansvar för sitt förhållningssätt till dem. All energi går åt att övertyga sig själv och omvärlden om att det inte finns annat än gott i deras inre.

Det är ofta ”de snällas” nära och kära som får betala priset för deras tillgjorda snällhet och förtryckta bitterhet. Jag har massor med gånger kunnat bevittna hur de som ”av hela världen betraktas som jättesnälla” kan, när de befinner sig i hemmets trygga vrå, av obetydliga anledningar explodera i vredesutbrott och med sitt humör terrorisera människor som står de närmast.

Det är svårt att möta omvärlden med kärleksfull vänlighet när man samtidigt behandlar sin egen själ med censur och förtryck. Kärlek och Ödmjukhet är två sidor av samma mynt.