Integrerad Träning

Dessa ord uttalades av Ayrton Senna, trefaldig världsmästare (1988, 1990, 1991) och enligt många, den snabbaste föraren som någonsin funnits i Formel 1, vilket hans rekord på 65 pole position bevisar. Michael Schumacher tangerade dock och slog rekordet senare, men han behövde 233 lopp jämfört med Sennas 162 för att uppnå samma antal.

Ayrton Senna omkom under San Marinos Grand Prix 1994. Det blev en mycket tragisk tävling, eftersom österrikaren Roland Retzenberger redan hade omkommit under tidskvalificeringen inför det loppet. Efter denna sorgliga tävling gjordes stora säkerhetsförändringar inom Formel 1 tävlingar, och så vitt jag vet, har ingen förare omkommit sedan dess.

Senna var från början väldigt klent byggd; han var väldigt mager. Tidningarna refererade till honom som den ”Spinkige Ayrton Senna”. Nino Cobra, hans fysiska och mentala coach, upptäckte dock snart att det som Senna saknade i muskelmassan och fysiska förutsättningar, kompenserades med råge av hans beslutsamhet och hans ihärdighet.

De fysiska och mentala påfrestningarna som en Formel 1 förare utsätts för är minst sagt enorma. En genomsnittlig hjärtfrekvens hos en förare ligger på 180 slag per minut, och när den ”toppas” kan den vara uppe i 220, till och med 230 slag per minut. Trots att bilarna är öppna, det vill säga utan tak, måste förarna utstå enorm värme under hela loppet. Stressen är på många sätt värre än i någon annan sport.

För att bygga upp sin fysiska och mentala tuffhet tränade Senna klockan ett på eftermiddagen när värmen var som värst i Brasilien. Han arbetade medvetet och koordinerat både med sina fysiska och mentala styrkor. Ett träningspass bestod av både armhävningar och meditation; både ”chins” och andningsövningar.

Att träna på det sättet, är dock inget nytt egentligen.

Enligt legenden härstammar österländska kampkonster från det gamla Kina. Den buddhistiska munken Bodhidharma sägs ha ensam och till fots vandrat från Indien till Kina med avsikten att sprida Buddhismen till den regerande Liang-dynastin. Han valde efteråt att stanna kvar i Kina och undervisa munkarna där. Han upptäckte dock att munkarna var alldeles för klena för att orka med hans tempo, vilket ledde till att flera somnade eller till och med svimmade under meditationen. För att avhjälpa detta, började Bodhidharma kombinera och integrera fysiska övningar med deras andliga träning.

Bodhidharma förklarade att trots att Buddhismens syfte är själslig och andlig befrielse, så får man inte strunta i kroppen. Kropp och Själ utgör en helhet och kan inte separeras eller behandlas åtskilt. Genom fysiska träningen skulle munkarna byggt upp sin fysiska och mentala tuffhet för att orka genomföra den krävande och asketiska andliga träningen. Detta sägs ha lett till uppkomsten av de berömda Shaolin- krigarmunkarna och i sin förlängning till uppkomsten av olika Kung fu och Karate stilar.

Trots allt detta behandlas i de flesta fall fortfarande det fysiska och det mentala som två separata entiteter. I de flesta länder finns det gympasalar för ungdomarnas fysiska utveckling och klassrum för ungdomarnas intellektuella träning. Men det finns dessvärre fortfarande ingen systematisk approach där dessa två tränas och behandlas som en helhet. Folk har ofta preferenser och lutar åt antingen det fysiska eller det mentala hållet. De som är inne på det fysiska stirrar sig blinda på det fysiska, och de som är inne på det mentala spåret predikar bara det mentala.

En av mina största drivkrafter är just att ändra på detta. Jag tror helt enkelt inte på att människor i obalans någonsin kommer kunna lyckas med att lyfta fram det bästa, varken hos sig själva eller hos andra. Hur ska obalanserade människor någonsin kunna skapa ett balanserat samhälle? Vi lägger för mycket fokus på idéer och metoder och alldeles för lite på människor som förväntas tillämpa dem.