Bortom själens moln

Att träna mindfulness har liknande effekt på mig som att åka flygplan på en stormig dag. I den ena stunden är allting grått, mörkt, ruggigt och deprimerande. Sedan lyfter flygplanet uppåt genom stormen och genom allt det mörka och gråa och plötsligt är man ovanför molntäcket och inser att himlen är oförändrat ren och blå och att solen fortfarande oavbrutet och generöst sprider sitt ljus och värme.

Problemet är att sådana upplevelser är en färskvara. När man är där uppe är det ju självklart, hur skulle det annars vara? Men det räcker med ett par dagars konstant vistelse i en ruggig, kall och ogästvänlig miljö för att vi ska fullständigt glömma bort det självklara.

Så fort min uppmärksamhet låser sig vid det mörka, blir hela min sinnesstämning mörk. Denna mörka sinnesstämning styr i sin tur över mitt kroppsspråk, min röst, mina ord och mina handlingar.

Ju sämre jag mår, desto mer törstar jag efter ljus och värme. Och ju sämre jag mår desto mindre ljus och värme kan jag erbjuda andra i min närhet. Ju sämre jag mår, desto mer behöver jag få och desto mindre har jag att ge. En rätt så negativ spiral, eller hur? Och vad händer när jag stöter på andra som befinner sig i samma mörka livstillstånd?

En viktig princip inom psykologi är att de tankar som är laddade med de mest intensiva känslor är de som fångar och dominerar vår uppmärksamhet. Vilka är de starkaste känslorna? Rädsla, ilska, hat, oro, hämndlystnad, frustration, förälskelse, svartsjuka, sexuella begär…

Dessa känslomoln kommer och regnar, dundrar och blixtrar. De fångar vår uppmärksamhet och förmörkar vår själ till den graden att vi lätt glömmer bort att dessa stormar alltid, före eller senare, blåser över. Och att bakom dem har himlen hela tiden varit oförändrat blå och solen oavbrutet varm.

Himlen gör inget väsen av sig och är därför lätt att glömma bort. Precis som vår grundläggande mänskliga, kärleksfulla natur. Att öva mindfulness går ut på att vara tyst, stilla och observera. Vanligtvis håller vi alltid på med någonting – arbetar, tänker, känner, planerar, ältar… När vi är tysta och stilla frigörs vår uppmärksamhet och kan lyfta bortom själens moln och komma i kontakt med vår inre himmel och vår inre sol. Det är i denna inre tystnad som själen får chansen att vila och psyket att lyfta. Det är i den inre stillheten som vi på nytt kan fylla oss med kärlek, kraft och naturlig framtidstro. 

Nico Musoke

Nico är grym! 

Han är smart, rolig och ödmjuk. Han håller det han lovar och satsar helhjärtat på sina mål. Att samarbeta med honom har varit ett rent nöje och jag är övertygad att han hade varit där han är idag även utan min hjälp.

I detta inlägg gör han mig äran och skriver om sitt perspektiv på vårt samarbete.

"Det började med att min sambo kom hem från en föreläsning genom jobbet. Hon tyckte det fanns någon för mig att söka upp. Han heter Igor, sa hon. Hon beskrev föreläsningen och innehållet och på något vagt sätt tyckte jag han lät bekant. Google bekräftade- det är ju han från TV!

Jaha, men vad gör han? Varför tyckte Mariana att jag skulle träffa honom? Jag har väl nog med träning, eller vill hon att jag ska träna (läs: vara borta) än mer? Han håller på med ”mental träning” och det där mindfulness, det är väl hipt och coolt kanske. Tycker hon att jag är svag mentalt, eller vad? Nu, efter snart ett års arbete tillsammans med Igor, kan jag tänka tillbaka på mina ursprungliga reaktioner och se dessa i annat ljus. Ibland skratta åt dem. Ibland bli påmind när jag faller in i samma spår liknande ovan. Det och mycket, mycket mer därtill.

Efter en första träff med Igor bestämde vi att vi förutsättningslöst skulle höras vidare. Något väcktes till liv. Jag vill tro att Igor har den effekten på människor. Mitt huvud har alltid förstått att uppdelningen i kropp och sinne inte alltid är given eller riktig, utan att för den delen riktigt förstå hur. Det gör jag inte nu heller. Men jag har kommit en bättre bit på vägen.  En undran har nog alltid funnits där. Någonstans förstod jag att kropp och sinne behöver enas för att prestera maximalt, men det kändes väldigt abstrakt och långt bort att börja närma mig den aspekten. Jag visste att jag var seriös i min satsning. Med så mycket tid och fokus på att träna och ständigt jaga förbättring, vore det nu kanske konstigt att inte spinna vidare även på detta. Eller? Hur jobbigt skulle det kunna vara, tänkte jag, att sitta i lotusställning och flumma runt?

Min största skepsis låg just i att det hela skulle bli för flummigt. Något sidospår. Tvärtom från vad jag trodde på förhand är arbetet med Igor väldigt konkret. Första och kanske största fördomen krossades direkt med en rak höger, om du tillåter. Övningarna och tillämpningarna av dessa är väldigt konkreta och ofta praktiskt lagda. I högsta grad fysiska. Feedbacken direkt. Vinningarna många.

I det kaos som är fighting och i den komplexa träning som hör till, har Igor utrustat mig med vassa verktyg. Verktyg, övningar och träning som täcker allt ifrån att bättre kunna hålla fokus och att känna igen den egna anspänningsnivån i kroppen, till att använda sig av principer ifrån karaten och fighting i stort. Utan att flumma till det. Väldigt pang på och lätt att relatera till.  

I början av 2014 gick jag min andra match i UFC. Den ägde rum i Brasilien, mot en brasse på dennes hemmaplan. Jag blev golvad i första ronden men kom tillbaka. Jag tog hem resterande ronder och vann efter full tid. Visst, det var mer än bara den träning jag gjort med Igor som låg bakom den segern. Det ska sägas. Samtidigt, var den träning som gjorts med Igor väldigt avgörande. Onekligen. Den mentala träningen gör mig bättre rustad att plocka fram det jag annars tränar, när det som mest behövs. I den matchen behövde jag hitta en väg för att gottgöra för tappet inledningsvis. Den mentala träningen är för mig en viktig del i en större helhet. Som fighter. Som människa.

Jag uppskattar direktheten och metodiken hos Igor. Den är bestämd men samtidigt dynamisk. Lätt(are) att ta till och att tillämpa. Den breddar, ger perspektiv och öppnar till utveckling på fler plan än vad jag kunde tro på förhand. Utan att förbise nuet eller tappa fokus från målet du har framför dig. I buren eller utanför.

Den här resan har bara börjat. Jag är glad och tacksam över att ha med mig Igor på den. Tack Mariana, för att du hookade upp oss."

Nico Musoke

Fördelar med kränkningar

Rädda Barnen har startat ett projekt som heter High Five. Syftet med High Five är att motverka diskriminering och kränkningar inom idrotten. Rädda Barnens mål är att idrotten ska ge barnen glädje, emotionell styrka, kamratskap och vi jobbar genom olika aktiviteter och metoder tillsammans med olika aktörer i hela Sverige. (Du kan läsa mer om High Five här: http://www.raddabarnen.se/High-five )

Inför sin temavecka (3-9 november), har de bett mig att skriva några rader där jag ger min syn på idrott och mitt perspektiv på ledarskap, diskriminering och kränkningar inom idrott.

Så här kommer det:

Min definition av en bra idrottsledare är att det är en person vars främsta mål är att bygga upp ”sina” idrottare fysiskt och mentalt.  Målet är att ungdomarna ska växa, utvecklas och stärkas genom sitt idrottande på alla nivåer; fysiskt, mentalt och socialt. Och idrotten kan absolut leverera detta, eftersom idrotten engagerar hela individen.

Samtidigt är det vanligt att det inom idrotten förekommer en hel del icke-uppbyggande (snarare nedbrytande), beteende och attityder. Många idrottsledare använder sig av svordomar, ironi, förminskande och förlöjligande språk när de kommunicerar med sina adepter. Detta har så klart många negativa konsekvenser.

    -  Det är svårt att bygga upp någon om man samtidigt med jämna mellanrum trycker ner, skäller ut och förlöjligar personen. Genom att utsätta ungdomarna för kränkande behandling, ”dödar” vi hos dem det vi mest av allt vill utveckla; vilket är deras värdighet, ihärdighet och kampvilja. Hur kan någons självförtroende växa om man samtidigt blir förminskad? Hur kan man fortsätta kämpa i motvind om man regelbundet förlöjligas och förminskas? Hur kan en idrottare ge sig hän åt spelet om han eller hon måste ständigt oroa sig för tränares emotionella utbrott?

   -  Barnen, ungdomarna gör som vi gör och inte som vi säger. Det hjälper inte mycket när jag kräver att de ska påvisa självkontroll och självbehärskning om jag själv jämt är förbannad, ironisk och tvär. Det hjälper inte mycket att jag kräver att de ska bete sig respektfullt och korrekt om jag blir utvisad till läktaren för mitt dåliga beteende.

  -   Det slutar tyvärr inte där. Vi blir bra på det vi tränar och efter ett tag börjar ungdomarna behandla varandra på samma sätt som vi behandlar dem. Eleverna speglar sina lärare. ”En modig general har inga fega soldater” lyder ett gammalt japanskt ordspråk.

-  Det värsta är dock inte att de behandlar varandra på kränkande sätt. Det värsta av allt är nog att de också pratar till sig själva på ett kränkande sätt. De assimilerar och internaliserar det kränkande förhållningssättet. Sedan när de själva blir idrottsledare, eller får egna barn kommer de "skicka facklan vidare" till nästa generation.

  -   Många idrottare ”stänger av”. När de förväntar sig att bli påskrikna, förlöjligade, utskällda och förminskade, slutar de lyssna helt enkelt, vilket är en klassisk försvarsmekanism. Problemet är att de på köpet också stänger av många saker som de skulle ha nytta av att höra, vilket både de själva och resten av laget förlorar mycket på.

Det ovan skrivna är inga nyheter, så varför fortsätter vi med kränkande kommunikation trots att vi känner till allt detta? Det måste ju finnas några fördelar med kränkande beteende. Om det enbart fanns nackdelar så skulle vi slutat för länge sedan. Därför är det på sin plats att ställa sig frågan: Vilka fördelar vinner idrottsledaren genom kränkande beteende och kommunikation?  

Mitt svar är att kränkande beteende och emotionella utbrott har en fantastisk förmåga att effektivt fånga omgivningens uppmärksamhet.

Hypnos är per definition ett tillstånd av ökat uppmärksamhet och koncentration på ett mindre område. Den skotske kirurgen James Braid (1795-1860) som myntade uttrycket ”hypnos” ångrade sig och ville istället kalla tillståndet för ”mono-ideism”, vilket innebär ökat fokus på en enda sak medan allting annat kopplas bort och försvinner i bakgrunden.

Starka känslor fångar uppmärksamhet. Sex, kamp och konflikter fångar uppmärksamhet. Därför fångar också pornografi, vålds- och actionfilmer (och tv-spel), idrottstävlingar och tvåloperor vår uppmärksamhet. Detsamma gäller för nyhetsrapporter om krig, sjukdomar och katastrofer. Allt som bryter mot det vanliga har en förmåga att kidnappa vår uppmärksamhet och hålla den fixerad.

Om vi verkligen vill att våra idrottsledare ska sluta använda sig av kränkande beteende i sitt ledarskap behöver vi (genom utbildning), förse dem med kompetens att fånga sina adepters uppmärksamhet på ett konstruktivt sätt.

Som det är nu så undviks denna extremt viktiga utbildningsaspekt både inom lärar- och idrottsledarutbildningar.

Frågan: ”Hur ska jag gå till väga för att fånga ungdomarnas uppmärksamhet när de inte ger mig chansen att leda dem?” ställs alldeles för sällan och ägnas alldeles för lite tid åt. Man tar av någon anledning för givet att ungdomarna alltid är motiverade och vill inget annat  än att komma till träningen med ”rosiga kinder och packad träningsväska”; (alternativt, komma till skolan med tindrande ögon och vässade pennor).

En bra ledare är en person som folk gärna vill följa. En person som kännetecknas av en stor portion av inre trygghet och emotionell stabilitet. En person som framför allt är duktig på att styra sig själv, inte minst i svåra situationer och under tunga perioder.

  

Vi behöver bygga upp våra ledare så att de i sin tur ska kunna  bygga upp våra barn och ungdomar.