Bortom själens moln

Att träna mindfulness har liknande effekt på mig som att åka flygplan på en stormig dag. I den ena stunden är allting grått, mörkt, ruggigt och deprimerande. Sedan lyfter flygplanet uppåt genom stormen och genom allt det mörka och gråa och plötsligt är man ovanför molntäcket och inser att himlen är oförändrat ren och blå och att solen fortfarande oavbrutet och generöst sprider sitt ljus och värme.

Problemet är att sådana upplevelser är en färskvara. När man är där uppe är det ju självklart, hur skulle det annars vara? Men det räcker med ett par dagars konstant vistelse i en ruggig, kall och ogästvänlig miljö för att vi ska fullständigt glömma bort det självklara.

Så fort min uppmärksamhet låser sig vid det mörka, blir hela min sinnesstämning mörk. Denna mörka sinnesstämning styr i sin tur över mitt kroppsspråk, min röst, mina ord och mina handlingar.

Ju sämre jag mår, desto mer törstar jag efter ljus och värme. Och ju sämre jag mår desto mindre ljus och värme kan jag erbjuda andra i min närhet. Ju sämre jag mår, desto mer behöver jag få och desto mindre har jag att ge. En rätt så negativ spiral, eller hur? Och vad händer när jag stöter på andra som befinner sig i samma mörka livstillstånd?

En viktig princip inom psykologi är att de tankar som är laddade med de mest intensiva känslor är de som fångar och dominerar vår uppmärksamhet. Vilka är de starkaste känslorna? Rädsla, ilska, hat, oro, hämndlystnad, frustration, förälskelse, svartsjuka, sexuella begär…

Dessa känslomoln kommer och regnar, dundrar och blixtrar. De fångar vår uppmärksamhet och förmörkar vår själ till den graden att vi lätt glömmer bort att dessa stormar alltid, före eller senare, blåser över. Och att bakom dem har himlen hela tiden varit oförändrat blå och solen oavbrutet varm.

Himlen gör inget väsen av sig och är därför lätt att glömma bort. Precis som vår grundläggande mänskliga, kärleksfulla natur. Att öva mindfulness går ut på att vara tyst, stilla och observera. Vanligtvis håller vi alltid på med någonting – arbetar, tänker, känner, planerar, ältar… När vi är tysta och stilla frigörs vår uppmärksamhet och kan lyfta bortom själens moln och komma i kontakt med vår inre himmel och vår inre sol. Det är i denna inre tystnad som själen får chansen att vila och psyket att lyfta. Det är i den inre stillheten som vi på nytt kan fylla oss med kärlek, kraft och naturlig framtidstro.