Vi är människor inte blommor

Narcissism är människans självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus (Narkissos).

Narcissus var inom grekisk mytologi en vacker yngling som var son till flodguden Kefissos. Han var så underbart vacker att vem som helst som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. När han också avvisat nymfen Echo förtvinade hennes kropp av sorgen och bara rösten blev kvar. Kärlekens gudinna, Afrodite, beslöt då att bestraffa Narcissus och dömde honom till att förälska sig i sin egen spegelbild. Narcissus såg sin egen spegelbild i en klar källa och fastnade där, olycklig över att inte kunna nå den vackra ynglingen. Till sist dog han. Kvar blev en vit pingstlilja, narcissen.

Narcissus blev besatt av sin spegelbild så till den milda graden att han inte längre kunde särskilja sin spegelbild från sitt riktiga jag. Hans verklighetsuppfattning blev rubbad. Att försöka uppfatta världen på det sättet som vi tror att vi uppfattas av andra skapar stort lidande och obalans. Att älska sig själv är inte detsamma som att vara förälskad i myten om sig själv.

Idag vill många föräldrar ge sina barn en god självkänsla genom att sätta dem på piedestal, tala om för barnen hur unika, speciella och begåvade de är, utan att barnen egentligen presterat någonting. Man undviker att kritisera dem och skyddar dem från svårare upplevelser och ”negativa” känslor. Jag antar att föräldrarna försöker göra en motsatt ytterlighet till den ökända ”jantelagen”, någonting som vi skulle kunna kalla för ”superhjälte eller övermänniskalagen”. ”Storhetsvansinnelagen” är också ett passande namn.

På det sättet får man fram människor som idealiserar, förskönar och övervärderar sig själva. Människor som är övermodiga i sin självuppfattning, tar mycket plats på omgivningens bekostnad och därmed inte är kapabla till en verklig kontakt med omvärlden. De upplever att de kan det mesta, att de är begåvade och smarta, utan att egentligen vara det. Vi får fram människor som vägrar inse motstridigheten mellan verkligheten och sina egna föreställningar; också, människor som lever med en konstant rädsla att deras fel och brister ska avslöjas och komma upp till ytan.

Paradoxen är att vår egen självupptagenhet och behovet att alltid stå i centrum är just det som hindrar oss från att plocka fram det bästa hos oss själva! En idealiserande attityd är samtidigt både en kamp mot vår medvetenhet och mycket stressande. Varje gång vi kämpar mot verkligheten och vår medvetenhet om den, blir vi låsta och förlamar både vår psykiska och fysiska prestationsförmåga. Istället för att koncentrera oss på uppgiften framför oss, har vi fullt upp med vår egen ilska, besvikelse och/eller depression över att verkligheten inte motsvarar våra egna förväntningar om den.

I mitt arbete som mental tränare träffar jag ofta ungdomar (och en hel del vuxna) som, när de försöker lära sig något nytt och inte lyckas så snabbt som de vill, blir besvikna, lämnar saken och går därifrån ilskna och frustrerade. Situationen beskriver de orealistiskt höga förväntningarna de har på sig själva att lyckas, men också deras ovilja och oförmåga att möta verkligheten som den är.

Jag träffar regelbundet människor som dagligen försöker intala sig själva (och ibland andra) att de är ”störst, bäst och vackrast” och som reagerar med våldsam självkritik, när de märker att deras självbild inte stämmer. Inom loppet av några sekunder förändrar de sin självuppfattning från att betrakta sig själva som perfekta och överlägsna till att se på sig själva som ”värdelösa nollor”. Att nedvärdera och förtrycka sig själv är naturligtvis lika orealistiskt och skadligt som att övervärdera sig själv. Båda attityderna vittnar om en ”censurattityd” och oviljan att lära känna sig själv.

Det finns inte en endaste människa som är perfekt. I oss alla finns det brister av olika slag och på olika sätt. Genom träning i mindfulness kan vi lära våra barn att varken döma sig själva eller andra för deras mänskliga fel och brister, utan att istället möta dem med en attityd av medkänsla och ödmjukhet, för att i förlängningen kunna komma fram till de bästa förfaringssätten.

Mindfulness odlar man genom att förhålla sig som ett opartiskt vittne till sina egna upplevelser. Vi lär oss att älska, att acceptera och att förlåta. Att älska är att acceptera verkligheten som den är med både dess brister och rikedomar. Att förlåta är att acceptera, att låta bli kämpa mot sin medvetenhet. I förlåtelsen, försoningen ligger kärleken. Som sagt; att älska sig själv är inte detsamma som att fastna i bilden (myten, föreställningen) om sig själv. Vi är människor inte blommor.