Andningsankare

Även om vi har skrämmande tankar och känslor inom oss behöver inte det betyda att vi är rädda. Vi är inte rädda förrän vår kropp har påvisat en fysisk reaktion på våra tankar och känslor. Detta gäller förresten inte bara för rädslan, utan för alla våra tankar och känslor.

Så länge det vi tänker och känner inte har fångat vår uppmärksamhet, har det ingen makt över oss. Det är när vi inte vill acceptera det mentala innehållet i vårt inre som vi ger det makt. Oavsett om vi försöker förneka det och fly från det, eller om vi försöker besegra det och ta bort det, mobiliserar denna intention en fysisk reaktion i vår kropp. Det som från början bara var tankar och/eller känslor har, genom vårt motstånd mot det, blivit fysisk verklighet.

Låt oss titta lite närmare på vår andning. Ni som har övat mindfulness ett tag, eller sysslar seriöst med någon typ av prestationsaktivitet (idrott, musik, scenprestationer, undervisningsarbete, vårdarbete, räddningstjänst …), har förmodligen lagt märke till hur andningen och sinnesstämningen påverkar varandra. Om vi arbetar med någonting som vi tycker är viktigt, om vi känner oss arga på någon, eller om vi är rädda för någonting; i sådana situationer ”glömmer vi att andas”. Vi har en tendens att hålla andan, att avbryta vår andningskontinuitet; vårt naturliga andningsflöde och vår inre (och yttre) rytm.

Så fort detta händer går vårt blodtryck upp och hjärtfrekvensen ökar. Detta är kroppens instinktiva sätt att hantera en krissituation. Den blir spänd och gör sig redo för kamp eller flykt. Detta är en omedveten reaktion, vilket betyder att det sker mot vår medvetna vilja.

Om vi inte har några färdigheter är detta av godo; kroppen gör vad den kan för att överleva en utmanande situation. Men, om det är så att vi besitter specifika tekniska färdigheter som vi har övat in, försämras deras kvalitet avsevärt. En simmare simmar långsammare, en pianist spelar sämre. Teknisk färdighet kräver ett lugnt sinne och en avspänd kropp, inte tunnelseende och grovmotorik. En ofrivilligt (omedvetet) spänd kropp är ett tecken på ett låst psyke. Rädslan har blivit ett faktum.

När vi övar mindfulness, ger vi akt på vår andning och vår hållning. Vi gör inget speciellt; vi bara sitter och är medvetna om vår andning och vår hållning. Både kroppen och andningen befinner sig i nuet, på det sättet fungerar de som både fysiska och mentala ANKARE.

Eftersom att bara sitta så där, inte är det mest underhållande man kan hitta på, försöker vår hjärna ”roa sig” på egen hand. Vi får chansen att medvetet komma i kontakt med det som finns i vårt inre. Våra minnen, våra drömmar, våra rädslor, vårt samvete, vår undertryckta ilska, våra förbjudna lustar… Och varje gång när vi fastnar i dem, när vi fångas av dem, rubbas vår andning och vår avspända hållning. Vårt blodtryck går upp; vår hjärtfrekvens och vår fysiska spänning ökar.

Och varje gång som vi medvetet tillåter allting i vårt inre vara som det är och för vår uppmärksamhet tillbaka till andningen och hållningen, tar vi tillbaka kontrollen över oss själva. Vi förblir lugna trots att vi har upprörande mentalt innehåll i vårt inre. Innehållet är inte problemet; vår benägenhet att fångas av det är det!    

Jag använder mig mycket av andningen i mitt arbete och det har hänt många gånger att folk har skrattat och kommenterat att de redan vet hur man andas, annars hade de varit döda för länge sedan. Mitt svar är att alla kan andas omedvetet, men hur många klarar av att medvetet behålla sitt andningsflöde och sin avspänning när de befinner sig under press? Och förresten, var kommer all den där pressen ifrån? ;-)