När djävulen får allt

För 15 år sedan, på min morfars begravning, pratade jag med prästen som förrättade begravningsceremonin. Det var ett oplanerat och informellt samtal. Prästen hette också Igor och detta blev samtalets utgångspunkt. Han frågade mig om min ålder och om mitt liv i Sverige, hur jag trivdes och vilka planer och drömmar jag hade inför framtiden.

Vid det tillfället hade det inte gått mer än tre år sedan min ankomst (flykt) till Sverige. Jag minns att jag kände mig väldigt besviken och desillusionerad. Jag hade svårt att över huvud taget våga föreställa mig någon framtid som jag skulle se fram emot. Vad skulle det vara bra för? Det skulle bara göra mig sårbar och öka risken att jag blev besviken igen. Jag menar, till vilken nytta var mina ”gamla” drömmar? Ingenting blev som jag trodde, planerade och hoppades på. Ingenting!  Så varför skulle jag vara dum i huvudet och investera i en framtid som ändå med största sannolikhet inte kommer att utvecklas så som jag önskar att den utvecklas?

Och då har jag ändå haft enorm tur som lyckats komma undan från krigshelvetet. Många av mina vänner, släktingar och grannar hade inte det! Vad hände med deras drömmar och förhoppningar och till vilken nytta var dessa??

Igor (prästen) satt tyst bredvid mig och lyssnade utan att avbryta. Han fortsatte sitta tyst och fundersam även en stund efter att jag sagt mitt och hade slutat prata. Sedan tittade han mig i ögonen och sa med en lågmäld men tydlig röst:

   - Om man lever ärligt och fridfullt; kämpar, sliter och gör sitt bästa, om man är hjälpsam och omtänksam; så tar djävulen hälften av allt du skapar! Men om man ger upp, blir uppgiven, och slutar kämpa, sträva, vara omtänksam och göra sitt bästa; så tar (får) djävulen allt!

Detta var hela vårt samtal. Det varade i max 3-4 minuter. Jag har aldrig träffat min namnlike igen. Men detta, tre minuter ”korta” möte, har påverkat mig för resten av livet.

Sedan dess har det förflutit 15 år och jag har under dessa år träffat, lärt känna och blivit vän med många ärliga och härliga människor som har fått sig en rejäl känga från livet. Senast igår satt jag och åt lunch med en kär vän vars yngsta barn är född med en mycket svår genetisk sjukdom som orsakar både mentala och fysiska funktionshinder, samt ökad risk för en hel rad andra sjukdomar.

I min vänskapskrets ingår flera fantastiska människor som vid 30 och 40 års ålder upplevt att allting med kroppen inte är som det ska vara, och efter läkarbesöket fått veta att de lider av ”Parkinsons sjukdom”. En av mina bekanta har i sin ungdom varit en av Sveriges största alpina skidlöfte, när en bilolycka inte bara förseglade hennes idrottskarriär, utan även lämnade henne med kroniska smärtor för resten av livet. En annan vän hamnade som ung 24 år gammal brandman i en gasexplosion som brände bort hela hans utseende och tillsammans med det hela hans gamla liv.

Dessa människor är mina förebilder. I deras fall har nog djävulen tagit mycket mer än hälften; men det har inte hindrat dem från att fortsätta blicka framåt och att fortsätta glädjas åt livet. Varje gång jag träffar dem, kan jag inte låta bli att imponeras av deras styrka och attityd, men jag kan inte heller låta bli att ställa mig frågan om jag hade haft det som krävts för att klara av det de klarar av.

Jag träffar samtidig dagligen människor som inte har fått en bråkdel av den smärta och det elände som ovannämnda har råkat ut för, men som går omkring och tycker synd om sig själva. De tycker att livet är orättvist och anser att detta ger dem rätt att sprida smärta och lidande till andra omkring sig.

Hur mycket av eländet i världen (och i våra liv) kommer från ”djävulen”, och hur mycket kommer från oss själva och vår ovilja att möta livet som det är. Hur ofta låter vi djävulen ta allt bara för att vi inte får ha det så som vi tycker att vi borde ha det?