När vi andas in, håller andan (inandningspaus) och pressar luften neråt mot nedre buken samtidigt som vi spänner rumpan så händer följande: Vi ökar spänningsnivån och trycket i kroppen, vår hjärtfrekvens ökar och vårt blodtryck stiger dramatiskt. Detta är en nyttig mekanism om vi t ex behöver lyfta någonting väldigt tungt och behöver mobilisera all vår kraft under några korta ögonblick.
Denna mekanism finns redan inlagd i kroppens ”instinktiva hårddisk”. Det händer ofta att vi omedvetet håller andan i situationer i vilka vi råkar ut för någonting oväntat. Vi spänner oss ofrivilligt och ”glömmer att andas” vid många vardagstillfällen. Det kan vara att vi plötsligt hör ett skarpt ljud bakom oss, eller att vi försöker ”pricka” nyckeln in i låset när belysningen i trappan inte fungerar.
Trots att inandningspausen kan förse oss med ett tillfälligt och momentant styrketillskott, har den två stora nackdelar.
1. Den berövar oss finmotorik och i och med detta våra tekniska färdigheter. Den reducerar med andra ord vår skicklighetsnivå.
2. Den är inte bra för hälsan i längden. Varken ökad hjärtfrekvens eller högre blodtryck är någonting som är särskilt välgörande för kroppen.
Det handlar helt enkelt om en biologiskt programmerad överlevnadsmekanism som kan öka våra chanser att överleva kriser genom att tillfälligt mobilisera kroppens styrkeresurser.
Utandningspausen är inandningspausens diametrala motsats. Perioden efter utandningens slut och innan inandningens början kallas för ”kontrollpaus”. Under den perioden minskar vår hjärtfrekvens och blodtrycket sjunker. Om ni kollar på skidskytte på TV kan ni lägga märke till hur idrottarna använder sig av utandningen för att gå ner i varv innan de ska skjuta, och av kontrollpausen i själva skottögonblicket. Ju långsammare hjärtfrekvens och ju lägre blodtryck desto bättre precision kan man prestera eftersom kroppen då är som mest stilla.
Inom Budo- Japanska kampkonster (Judo, Karate, Aikido), betonas utandningens betydelse. Det är t ex mycket lättare att ta emot en smäll i kroppen på en utandning en på en inandning. Generellt är vi starka under utandningen men svaga under inandningen. Försök att lyfta ett tungt föremål två gånger, en gång på utandning och en gång på inandning. Du kommer att märka skillnaden.
Utandningen har också en mentalt välgörande effekt. Om man känner sig rädd eller orolig ska man fokusera på att ha en lång utandning. Den kommer att ha en lugnande effekt och bringa styrka och självförtroende. Det är svårt att känna sig stressad och samtidigt andas ut med långa och lugna utandningar.
Min tränare brukade ofta påpeka att ur kampkonst perspektiv, skulle det vara idealiskt om vi enbart anades ut och aldrig behövde andas in. Då skulle vi vara fria från sårbarhet och koncentrationssvackor. Eftersom detta naturligtvis inte är möjligt, gör vi allt vi kan för att göra utandningarna så långa och tydliga som möjligt och inandningarna så korta och diskreta det bara går. Det är betydelsefullt att alltid lägga vikt vid utandningen, eftersom inandningen, ansamlingen av energin, sker omedvetet och automatiskt. Luften går in naturligt och oundvikligt utan att vi behöver tänka på det.
Jag har ofta tänkt på detta och jag undrar om ni också kan se symboliken i det hela?
· Att vi är starkast när vi ger! Om vi bara fokuserar på att ge av hela vårt hjärta, kommer naturen se till att vi får tillbaka och fylls på från ett eller annat håll.
· Att krampaktigt hålla fast vid och vägra släppa taget om det vi har, oavsett om det är luft, positioner, relationer eller ägodelar gör oss sjuka i längden.
· Att gå genom livet med fokus på vad man kan få ut av det, istället för vad man kan ge till det, gör en både svag och sårbar.
· Att våra djuriska instinkter är till för att vi ska överleva, men inte mer än så. Ett värdigt mänskligt liv kräver MEDVETENHET och DISCIPLIN. Instinkterna behöver fostras och förädlas om vi vill ha livskvalitet.
Tänk att det fanns så mycket att hämta ur ett enda andetag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar