Vilja och Ansvar

En händelse som ägde rum för över 25 år sedan har påverkat mig för resten av mitt liv. Jag hade hunnit träna Karate i ett par år när det bestämdes att jag skulle förflyttas till den avancerade gruppen. Egentligen så hade jag inget där att göra. ”Karate Klubb Student” som klubben hette var en av de mest framgångsrika tävlingsmässigt i före detta Jugoslavien. De som tränade i den avancerade gruppen var unga män och kvinnor som studerade på Högskolan i Mostar. Flera av dem tävlade för landslaget och tränade minst 2 pass om dagen, 5 dagar i veckan. Själv, var jag12 år gammal och gick på mellanstadiet.

När jag började träna var vi ca 50 stycken nybörjare; men efter 2-3 år hade de andra slutat. Av hela vår grupp var jag ensam kvar. Det fanns ingen mellangrupp och jag var för bra för att skickas tillbaka till nybörjarna. Då bestämde huvudtränaren att jag skulle förflyttas till den avancerade gruppen.

Över 70 % av träningen i den avancerade gruppen bestod av fight. Jag fick med andra ord storstryk 5 kvällar i veckan. Näsblod, blåtiror, spruckna ögonbryn, läppar och ibland revben var mer regel än undantag. Men det värsta av allt var rädslan! Jag var livrädd; bokstavligen LIVRÄDD! Jag har många gånger som vuxen undrat varför jag helt enkelt inte bara la av med karateträningen. Och, ärligt talat, så vet jag inte. Det finns inget enkelt svar. Det enda jag kan göra är att gissa…

Karate var på något sätt ”min grej”. Inte för att jag var så himla bra på det, utan mer för att det var en sak, kanske den enda överhuvudtaget, som jag SJÄLV hade valt att göra. Av någon anledning förknippades alltid karate med frihet för mig och jag kände att om jag hade lagt av så hade jag på något sätt gett upp mig själv.

Jag har alltid känt förakt och bitterhet gentemot vuxna auktoriteter. I skolan regerade busarna och mobbarna. Kanske inte på alla lektioner, men utan tvekan på alla raster, i skolkorridorer och på skolgården. Lärarna predikade jämt och ständigt om kamratskap och icke våld, men jag har under hela min grundskoleutbildning aldrig, inte en endaste gång, fått hjälp av någon lärare. De verkade tycka att det räckte med att snacka…

Jag upplevde samma sak på karaten, om inte ännu värre. Till skillnad från lärarna som inte var fysiskt närvarande på skolgården och rasterna, vilket vill säga, i mobbningssituationerna; så var tränaren med oss hela tiden. Jag blev bokstavligen pryglad framför näsan på honom. Men han sa aldrig till de där ”gorillorna” att ta det lite lugnt med mig.

För mig såg det snarare ut som att de tog det ganska lugnt med varandra istället. Jag antar att det hade att göra med deras inbördes sociala spel. När folk inte är säkra på sin överlägsenhet blir de diplomater istället. Med mig behövde ingen känna sig osäker. Min underlägsenhet var alldeles för uppenbar.

En kväll fick jag så mycket stryk att hela träningen stannade upp. Jag blev svept och föll pladask på parkettgolvet (vi tränade i en skolgymnastiksal) och jag hann knappt dunsa ner när min ”partner” grävde ner sin näve i min mage uppifrån. Eftersom jag låg utsträckt med inget annat än gymnastikgolvet under mig, fanns det ingen dämpning utan all slagenergi stannade kvar inom mig. Jag orkade inte resa mig på flera minuter…

I slutet på denna träning, innan vi skulle in i duschen, sade tränaren till oss allihop att sätta oss ner.  Sedan sade han följande:

”Ni kommer hit för att träna karate. Ni är inte tvungna att göra det, utan gör det av er egen fria vilja. Karate är inte pingis eller badminton. Jag kan inte försvara dig mot andras slag och sparkar. Jag kan hjälpa dig så att du lär dig försvara dig själv; men, jag kan varken träna eller fightas åt dig. Var och en måste ta ansvar för sig själv, sina val och sina beslut.” Han talade till oss allihop, till hela gruppen. Tittade inte speciellt åt mitt håll.

Den kvällen ändrades min inställning till karaten, till mig själv och till Livet i helhet. Jag bestämde mig att ALDRIG mer förvänta mig, eller ens hoppas på att någon annan ska ta ansvar för MIG, MINA MÅL och MINA VAL. Jag bestämde mig för att träna karate av min egen fria vilja. Ingen tvingade mig att gå dit! Jag visste att de i den avancerade gruppen var äldre, större, bättre och fullständigt dumma i huvudet. Om jag ändå valde att gå dit så var det bara MITT ANSVAR för det som hände mig, inte deras eller någon annans!

Efter den kvällen blev allting annorlunda. Jag fick stryk på klubben några månader, kanske ett halvår till. Men bara fysiskt, aldrig mer mentalt. Jag slutade helt enkelt tycka synd om mig själv; slutade känna mig som ett offer. Jag var ju inte tvungen att vara där; det var mitt eget (fria) val. Jag kunde slutat träna när jag ville om jag hade velat det. Men jag valde att fortsätta.

Min hållning, min blick och mitt sätt förändrades och med dessa förändrades också omgivningens förhållningssätt mot mig.

Jag insåg att det inte var synd om mig bara för att mina föräldrar bråkar och för att pappa dricker. Varje gång jag går hem gör jag det för att jag väljer det själv. Jag har läst om massor med barn som rymt hemifrån när de tyckte att de hade fått nog.

Jag behövde inte heller stå ut med mobbarna i skolan. Jag kunde välja att säga ifrån istället. De kunde inte tvinga mig att ge dem mina lunchpengar. JAG REV DE FRAMFÖR NÄSAN PÅ DEM! Visst de slog mig, men det hade dem gjort länge och det hade de gjort ändå (oavsett om jag gav dem mina pengar eller inte). Det var så skönt att trots att de kunde slå mig så kunde de ändå inte tvinga mig att göra som de ville! Denna känsla av frihet är för mig värd all stryk i världen! 

Förresten så dröjde det inte länge innan jag gav dem på käften så var även det problemet ur värden. Att det dröjde ett tag hade bara att göra med en mental blockering. Jag trodde att de var tuffa, bara för att de rökte, skolkade och hade häftiga kläder och dåliga betyg. Jag blev uppriktigt förvånad över hur dåliga de var på att slåss. Jag minns att jag tänkte ”Hur kan de våga spela så tuffa när de är så himla veka.”

Även idag 25 år senare börjar det klia i kroppen när jag märker att jag har med bluffare och ”snackare” att göra…

Idag, när jag som vuxen man har hunnit utveckla förmågan att sätta ord på mina känslor och insikter så skulle jag vilja sammanfatta det jag lärt mig av denna erfarenhet på följande sätt:

Vi styr oss själva med vår vilja. Vi gör våra val efter våra målsättningar (medvetet eller omedvetet). TILL VILJAN HÖR FRIHET OCH DÄRMED ANSVAR. Ingen annan är ansvarig för våra handlingar och reaktioner. Detta tar vi vanligtvis inte i beaktande. Istället ser vi oss själva och/eller andra som offer. Vi vill sällan inse att det är just denna offermentalitet som ligger bakom vår ilska eller negativitet, som i sin tur brukar leda till tillstånd av kraftlöshet och hopplöshet. När vi tar ansvar för våra val, tar vi makten över våra liv.