Precis som i Tango

Jag brukar beskriva SjälFörsvar som träning vars syfte är att förena och samordna (integrera och koordinera) våra fysiska och våra mentala resurser.

Att förena dem betyder att få dem att fungera tillsammans som en helhet. Trots att vi människor består av både kropp och psyke, är det inte alltid så att dessa strävar åt samma håll. Den som betraktas som mästare inom traditionella japanska kampkonster är framför allt en person som klarar av att behålla sin sinnesnärvaro (mindfulness) när han/hon befinner sig under fysisk och mental press.

En av mina favorithistorier handlar om en gammal mästare i japansk bågskytte (Kyudo). Han blev vid ett tillfälle utmanad av en annan mästare i bågskytte. Utmanaren var en ung förmåga med en extremt hög teknisk skicklighetsnivå. Han kunde, enligt historien, spänna den stora japanska bågen och träffa ”bullseye” på måltavlan 5 gånger av 5, samtidigt som han på sin axel hade placerad en tekopp. Han var så skicklig att han kunde skjuta sina pilar, utan att tappa koppen eller ens spilla en enda droppe av teet som koppen var fylld med.

Den gamla mästaren antog utmaningen under ett villkor: att han fick bestämma platsen på vilken deras tävling skulle äga rum.

Han valde kanten på en hög ravin. De skulle ställa sig med ryggen mot ravinen och med bakre foten placerad på själva ravinkanten. Sedan skulle de vända sig mot måltavlan som var placerad 50 meter bort från ravinen och avfyra var sin pil. Den gamla mästaren var den som sköt först. Hans pil träffade måltavlan; ganska nära mitten, dock inte mitt i prick. Han vann dock tävlingen, eftersom hans utmanare inte ens vågade ställa sig på ravinkanten. All tekniska skicklighet var som bortblåst när rädslan för döden gav sig till känna.

Denna historia är intressant eftersom den på ett väldigt bra sätt visar hur svårt det kan vara att göra bra ifrån sig när kroppen förväntas prestera utan att psyket backar upp den. Det är bara när de fungerar som en helhet som vi har en chans att göra (och inte minst vara!) vårt bästa.

Vilket leder oss vidare till samordningsaspekten…

Om vi nu är överens om det ovannämnda, behöver vi ställa oss följande fråga: Vem ska leda och vem ska följa? Låt oss jämföra det hela med Tango. ”It takes two to Tango” brukar det heta. Tango är med andra ord en pardans. Ingen kan dansa tango på egen hand. Utan partner ingen tango. På samma sätt är det med vårt varande. Utan kroppen ingen människa. Utan psyket ingen människa. Det är först när vår kropp och vårt psyke dansar tillsammans; följer samma rytm och är inbördes samordnade som vi kan släppa fram våra resurser och våra rikedomar. Det är först när vår kropp och vår själ omfamnar varandra och rör sig i takt med varandra, som vi kan visa oss i vår fulla prakt. Men; vem ska leda och vem ska följa? Detta måste vara klart och tydligt annars blir det en brottningsmatch istället för dans. Jag har hört många som pratar om mental träning föreläsa om föreningsaspekten, men knappt någon som har velat befatta sig med samordningsaspekten.

Hur ser vi på oss själva; som en kropp med ett psyke eller som ett psyke med en kropp? Detta är för mig en väldigt viktigt fråga, eftersom den i sin tur styr både vår syn på varandet och vår syn på oss själva (vår självbild).

Även om jag just nu har en kropp som är relativt frisk och stark, är det bara en tidsfråga innan den blir försvagad av skador, ålderdom och sjukdomar. Kroppen är en fysisk entitet och som sådan är den utsatt för omgivningens påverkan. Om vårt psyke ska följa och rätta sig efter vår kropp kommer vi hela tiden leva med en känsla av utsatthet.

När allting ”flyter på” i det yttre, vi är friska och krya, är det inte särskilt svårt att ”fånga dagen” (Carpe Diem) och behålla sinnesnärvaron (i kroppen). Då är det inte så svårt att vara mindfull.

Men hur bra är vi på Carpe FUCKING Diem? Hur bra är vi på att stanna kvar i vår kropp när det inte händer sköna saker omkring oss och med oss? Det är här som den mentala tuffheten kommer in i bilden. Vi behöver bygga upp ett starkt psyke som klarar av att stanna kvar i kroppen och möta sådant som är jobbigt, smärtsamt och obehagligt. Utan psykets stöd är kroppen dömd att vika sig.

Den första och viktigaste principen i SjälFörsvar är därför att det är vårt psyke som ska leda och kroppen som ska följa. Psyket ska bidra med riktning och stöd, för att kroppen ska kunna röra sig med frihet och elegans. Precis som i Tango.

Vi förnekar inte kroppen! Vi är välmedvetna och erkänner att kroppens tillstånd påverkar vårt psyke. När kroppen är skadad eller sjuk, känner vi oss ”låga till sinnet” (depression). När kroppen utsätts för smärta, lider psyket tillsammans med den. De är ju ett. Men hela syftet med träningen i SjälFörsvar är strävan att bygga upp psykets förmåga att behålla sitt lugn och sin balans även när det som sker med oss och omkring oss är varken lugnande eller balanserande till sin natur. Vi tränar oss att förlora och, inte minst, att fortsätta dansa, även när dansa är det sista vi känner för.