Shoulders

Jag skrev mitt senaste inlägg på vägen till mindfulness-konferensen i San Diego. Jag var på flyget mellan Köpenhamn och New York. Inlägget handlade om den intima kontakten med vår innersta essens, vår själsliga kärna som finns bortom ord och benämningar samt om kontakten mellan oss och andra – själ till själ.

Två dagar senare, på en av workshoperna, visades den här dikten. Utan vidare dröjsmål, låter jag dikten tala för sig själv. Enjoy! 

"Shoulders"

A man crosses the street in rain,
stepping gently, looking two times north and south,
because his son is asleep on his shoulder.

No car must splash him.
No car drive too near to his shadow.

This man carries the world’s most sensitive cargo
but he’s not marked.
Nowhere does his jacket say FRAGILE,
HANDLE WITH CARE.

His ear fills up with breathing.
He hears the hum of a boy’s dream
deep inside him.

We’re not going to be able
to live in this world
if we’re not willing to do what he’s doing
with one another.

The road will only be wide.
The rain will never stop falling.

~ Naomi Shihab Nye ~

______________________________________________________

*Händer det, och när i så fall, att du behandlar en annan människa på det här sättet?

*Är du, eller har du varit, en del av en grupp eller organisation där ni har gett varandra den här typen av omsorg och uppmärksamhet?

*När händer det att du behandlar dig själv (ditt eget inre) med sådan omsorg och uppmärksamhet?