Sorgen

I lördags dog min pappa. Hans lever orkade inte längre. Många år av drickande har till slut gjort sitt.  

Jag har alltid älskat honom och jag vet att han har älskat mig. Trotts det, har min far och jag haft alldeles för få gemensamma stunder av närhet, kärlek och spontan glädje. Det kanske är just det som är det värsta. Att vi alltid har älskat varandra i vår familj, men inte så ofta lyckats njuta av den kärleken tillsammans.    

Min pappa var en väldigt känslig och godhjärtad man. Dessvärre, har han under hela sitt liv kämpat för att vara mer än så. Av någon anledning räckte inte känslig och godhjärtad till, för att han skulle vara nöjd med sig själv.

Så länge jag kan minnas har han ansträngt sig för att vara tuff, häftig och framgångsrik. Han ville så gärna att omgivningen skulle gilla honom, uppskatta honom och tycka att han är ”någon”. För mig, min syster och mamma, var han alltid en väldigt viktig ”någon”. Tyvärr räknades inte vi som ”omgivningen”. Vi var ju bara familjen.

Hela min barndom har brännmärkts av oron för honom och av ett hopp att han på något mirakulöst sätt kommer att sluta dricka och att vi äntligen kommer att kunna börja njuta av vår gemensamma familjelycka. Både jag och min lilla syster försökte bidra till detta genom att vara exemplariskt skötsamma och riktigt, riktigt duktiga i skolan. Det är bara socialt som vi inte riktigt hängde med våra jämnåriga. Vi hamnade ofta utanför; lite för tystlåtna, osäkra, sorgsna och ”lillgamla”.

När vi lyckades överleva kriget i forna Jugoslavien hade jag hunnit fylla 18 år. Jag tyckte att vi har haft enorm tur att överleva och att detta inte kunde vara en slump. Om Gud (Ödet, Livet) nu ville se till att vi klarar oss, måste det betyda att vi fått en chans för en nystart. Nu var jag inte heller någon barnunge längre, utan en vuxen, ung man. Nu behövde inte mina föräldrar ta hand om mig längre på samma sätt, utan kunde istället räkna med stöd och hjälp från mig.

De efterföljande 10-15 år, lade jag all min energi på att försöka få mina föräldrar att inse detta. Att inse att vår familj har alla förutsättningar för att ha det fantastiskt bra tillsammans. Om jag bara fick min far att inse att han redan ÄR cool, lyckad och framgångsrik och att han i onödan kämpar för andras bekräftelse. Inte nog med att han inte kommer få det, utan att han dessutom slösar sin tid och energi på fel människor. Att han slösar VÅR tid och energi på fel människor! De efterföljande 10-15 år har min far och jag pratat, diskuterat, bråkat och skällt på varandra.

Förra veckan, när jag var hos honom på sjukhuset, var han så svag att jag knappt kunde höra och förstå hans ord. Trots det, när jag för 100 000-de gången sa till honom att han MÅSTE söka hjälp för sitt drickande, att hans lever är förstörd; kontrade han med att det inte har med hans drickande att göra, utan att han blev matförgiftad när han gjorde lumpen och att det är där och då som hans lever blivit skadad. Den här typen av uttalande kunde tidigare få mig att fullständigt EXPLODERA; och även i dagens läge blir jag varse om att min andning förändras, min mage knyter sig och att mitt hjärta slår snabbare.

Varje gång vi bråkat mådde jag skit efteråt. Jag älskar ju honom!! Han är den sista personen i världen som jag vill skälla på. Att bli så arg och besviken på någon som jag älskar så mycket framkallde enorma skuldkänslor hos mig. Jag gör ju allt för att hjälpa och stötta min familj, och det enda jag åstadkommer är bråk och dålig stämning hemma. Hur i helvete kan det bli så fel?!!

Till slut gav jag upp. Det gjorde sjukt ont att behöva erkänna sig besegrad. Att acceptera insikten att alla mina försök att rädda oss bara ledder till bråk och dålig stämning i familjen. Att alla mina ansträngningar verkar göra mer skada än nytta. Att mina föräldrars ”fria” vilja ligger utanför min ”maktsfär”, d v s, bortom det som jag kan styra över och ta ansvar för. Jag var över 30 och insåg att det var dags att ta ansvar för mitt eget liv.

Den kunskapen och kompetensen som jag skaffat mig genom åren räckte tyvärr inte för att rädda min pappa och vår familj. Jag upptäckte dock att många andra, utomstående människor uppskattade min hjälp desto mer. Varje gång som jag kunde stötta någon i hans eller hennes kamp för självrespekt och en meningsfull tillvaro, kändes mitt liv lite roligare att leva. Från början var det barn, ungdomar, föräldrar och kolleger som var knutna till mitt arbete med skolan som jag blev någon sorts mental tränare för. Också ibland kompisar på klubben. Till slut bestämde jag mig för att starta ”SjälFörsvar”. Det känndes bra att alla mina ansträngningar inte var förgäves ändå…

Sedan jag börjat arbeta på heltid som mental tränare (februari 2007) har det skett en smygande, gradvis, men stor förändring i min och min fars relation. Förändringen beror framför allt på att jag, under de senaste åren, medvetet prioriterat min egen mindfulness träning. Det har skett av ytterst praktiska orsaker. Ju mer jag arbetat med andra, desto större krav ställdes på min egen lyhördhet, lugn och icke dömande attityd. För att jag ska kunna vara mitt bästa, behöver jag 2-3 timmar mindfulness träning om dan. Att jag behöver så mycket kanske beror på att jag i min grundpersonlighet är väldigt otålig, sexuell, tävlingsinriktad och har ganska lätt att ilskna till. Dalai Lamas onda motsats med andra ord… 

Jag klarar av att göra ett bra jobb med mina klienter på hälften så mycket träning, men då påverkas mina privata relationer och min hälsa negativt istället. Med min fru, mina vänner och mig själv blir jag allt annat än lyhörd och icke dömande.    

Till min stora förvåning, kunde jag efter ett tag bevittna ett förändrat beteendemönster i kontakter med min far. I stället för att kräva att han förändras och bli besviken, bitter och arg på honom när han inte gör det, har jag omedvetet börjat acceptera honom som han är och göra mitt bästa för att älska och stötta honom ändå. Det gick på något sätt upp för mig, att jag inte behövde stötta hans alkohol problem, utan bara ”resten av honom” som inte var sjuk.

Jag upptäckte att min oförmåga att acceptera honom ansträngde vår relation (minst) lika mycket som hans alkoholism. Han ”envisades” med att inte sluta dricka. Jag envisades med att kräva att han gör det.

Jag upptäckte också att min sorg för att han dricker och min kärlek till honom kan existera samtidigt utan att behöva krocka med varandra.   

Idag är min far borta. Jag kommer aldrig mer se honom, krama honom, eller kunna höra hans röst. Det jag sörjer mest är alla de gånger som jag kunnat göra detta, men inte gjort det, på grund av att jag hade fullt upp med att döma honom, bråka med honom och försöka förändra honom. Vi bråkade alldeles för ofta på grund av att jag inte kunde älska honom som han var. Snacka om omognad och storhetsvansinne!

Det har tagit mig alldeles för lång tid at inse att min pappa var perfekt, trots alla sina brister. Hoppas och önskar att andra kan dra lärdom av mina misstag. För mig, har just det tåget gått.