Den (o)fria viljan

Jag är född och uppvuxen på Balkan och har en så kallad ”interkulturell bakgrund”. Detta betyder att det rent konkret finns Serber, Kroater, Muslimer och Slovaker i min släkt. Religionsmässigt är mina släktingar Serbiskortodoxa, Muslimer, Katoliker, Ateister och Humanister. Under min uppväxt har jag naturligt blivit exponerad för alla dessa influenser och så som barn gör, assimilerat allihopa utan problem eller medveten avsikt. Det bara blev så! Barn blir naturligt (omedvetet) flerspråkiga om de växer upp i en flerspråkig miljö. Jag växte upp i en miljö med flera olika kulturer och blev ”flerkulturell”.

När det gäller religion har jag på samma sätt exponerats för de olika, ovan uppräknade religionerna. Ingen av mina släktingar har någonsin försökt ”värva mig” till deras eller någonsin uttalat sig negativt om ”de andras” religion. En sak som alla utan undantag alltid har lyft fram är att det som är viktigast är att man är en god människa. ”En god människa är alltid välkommen oavsett vilken religion eller nationalitet han eller hon har.” Jag växte upp med en känsla av lugn och trygghet; att Om jag bara är en god människa kommer jag att vara välkommen överallt.

Sedan kom inbördeskriget och massor med goda människor (i betydelse oskyldiga, fredliga, civila) gick ett förskräckligt öde till mötes. Folk blev misshandlade,  våldtagna, lemlästade och slaktade i sina hem, inför sina familjemedlemmar. Många gånger av sina grannar, vars personlighet ”över en natt” blivit förändrad (deformerad) till oigenkännlighet. Eller hade dessa ”människoliknande bestar” alltid varit förvridna i sitt inre? Hade de helt enkelt bara varit extremt duktiga på att gömma sin verkliga beskaffenhet??

Jag och min familj har lyckats fly undan. Vi hade tur! Mentalt har jag dock aldrig lyckats fly därifrån. En chockerande insikt har obönhörligt bränts in i min själ. Det finns människor som är sjukt onda! På den hemska insikten följer naturligt ett antal följdfrågor: Hur ska jag gå till väga för att känna igen dem? Hur ska jag göra för att urskilja de goda från de onda? Hur ska jag någonsin våga lita på någon igen?

Med undantag för mitt första år i Sverige, där jag i 7 månader bott på flyktingförläggning och i efterföljande 5 månader väntat på uppehållstillstånd, har jag i alla resterande 18 år parallellt pluggat, idrottat och arbetat. 

Jag har arbetat som personlig assistent till en vuxen tonåring med kombination av bokstavsdiagnoser och som stundtals visade extremt aggressivt beteende. Vid ett tillfälle, när han var utom sig av ilska, slängde han ut sin skivstång med 40 kg viktskivor genom sin inglasade balkong som låg på husets tredje våning. Men jag har spenderat mycket tid med honom och han har för det mesta varit en ganska vänlig, osäker och skör själ. Absolut inte ond!

Jag har arbetat som personlig assistent inom äldrevård med människor som led av olika grader av senilitet. Jag blev frapperad över hur ögonblickligen dessa små, rara tanter och gubbar kunde förvandlas till så skrämmande varelser. Ibland behövdes tre stycken av oss assistenter för att vi skulle lyckas sära på dem när de flugit på varandra. Jag kunde dock inte betrakta dessa som onda heller.

Under flera år har jag arbetat inom krog- och restaurangbranschen. Jag har varit diskplockare, stått i baren och stått i ”dörren”. Under dessa år har jag gång på gång förvånats över innehållet som fanns under den välpolerade ytan hos vänliga och laglydiga medborgare. Ett innehåll som släpptes fram med hjälp av tillräckligt stor dos av alkohol.

I mitt arbete som pedagog och pedagogisk konsult har jag möjlighet att dagligen bevittna barnens grymma, våldsamma och hjärtlösa sidor. Det skulle verkligen vara både överdrivet och orättvist att betrakta dem som onda för det.

Det har gjort mig ont att erkänna det för mig själv, men faktum kvarstår att ju bättre jag har lärt känna mig själv under ytan, desto mer dold rädsla, ilska, avundsjuka och annan potentiell destruktivitet har avslöjats för mig.  

Min ”tonårsindelning” i goda och onda människor har långsamt förvandlats till indelning i människor som tar medvetet ansvar för att hantera sin ondska och människor som förnekar sin, och är därför omedvetna om den, projicerar den på sin omvärld och styrs av den när de befinner sig under tillräckligt stor press. 

Ondskan är hat, rädsla och elakhet; med andra ord obalans och sjukdom som finns i vårt undermedvetna, men som vi inte vill erkänna och komma i medveten kontakt med. Därför kan vi heller inte ta ansvar för att våra obalanser inte ska kunna styra över oss när vi känner oss utsatta och rädda (när vi är under press).

I mitt förra blogginlägg gjorde jag ett försök att på ett praktiskt och konkret sätt beskriva och förklara relationen mellan medvetna och undermedvetna delar av vårt psyke. Här kommer en liten komplettering:

Det medvetna kan vi också kalla för det frivilliga; det som vi kan uppmärksamma med vår fria vilja. Det undermedvetna kan också betraktas som det ofrivilliga.  Ofrivilliga handlingsmönster som finns i vårt inre, som vi inte vill veta av, som vi förnekar och förtränger och som vi av den anledningen inte kan ta medveten kontroll över. Därför kontrolleras vi av det när vi av någon anledning ”tappar fattningen”, det vill säga förlorar vår förmåga till medvetna, frivilliga beslut.

Tänk om det är så att ingen av oss någonsin vill vara ond och elak av sin fria vilja, men bara de som medvetet (frivilligt) tar ansvar för att lära känna och kontrollera sin undermedvetna (ofrivilliga) obalans och elakhet kan göra sig fri från dess inflytande.

”När trollen kommer ut i dagsljuset, spricker dem!” lyder det gamla ordspråket.  Detta är för mig det främsta och viktigaste syftet med träningen i medveten närvaro.