Detta inlägg handlar om vårt förhållningssätt till den kretsen som vi redan är en del av. Det kan vara vår familj eller vårt arbetslag; det viktiga är att det är människor som vi är på något sätt bundna till och som vi inte så enkelt kan sluta träffa. Jag kommer att lyfta fram två viktiga faktorer för all utveckling, både på grupp och individ nivå. Dessa två är Kritik och Stöd. Dagens inlägg handlar om kritik.
Ordet ”kritik” kommer från grekiskan kritikos och är besläktat med ordet crise, vilket på grekiska betyder bedömning, en sjukdoms allvarligaste fas eller vändpunkt. Ordet crise är förresten ursprunget till det svenska ordet kris (engelska crisis) och betyder kritisk tidpunkt. Hur vi förhåller oss till kritik innebär en avgörande vändpunkt, en kritisk tidpunkt, mellan sjukdom och hälsa, mellan misstag och korrigering. Kritiken ger oss möjligheten att komma i kontakt och bli medvetna om sidor av oss själva som vi annars hade varit oförmögna att se (jämför med förra inläggets invidere).
Som jag skrev i förra inlägget: ” Vi vill hellre slå sönder spegeln som visar på våra brister än ta ansvar för att rätta till dem.” Detta innebär att vi ofta uppfattar kritik som hot mot vår identitet och reagerar med försvarsattityd. Vi har en tendens att rätta oss efter det gamla (korkade) talesättet att ”Det man inte ser, har man inget ont av.”
Därför är det ofta väldigt jobbigt att ge kritik, eftersom det, för det mesta, förorsakar känslor av oro och anspänning hos den som åtar sig att göra det. Oftast blir vår rädsla för den andras negativa reaktion så stor att vi hellre väljer att avstå från att ge kritik över huvud taget än att riskera obehag och spända relationer. Min erfarenhet är att det i de flesta kretsar finns en tyst överenskommelse som, om man skulle sätta ord på det, skulle kunna uttryckas med: ”Jag ska inte ta upp dina fel och brister om du låter bli att ta upp mina. Låt oss inte bli ovänner i onödan”.
Den enda gången vi tar upp varandras brister är i konfliktsituationer; när vi ilsknar till och skriker ut dem till varandra. Då gör de dessvärre ingen nytta, eftersom de uttrycks på ett aggressivt och illvilligt sätt. När grälet är över tar vi tillbaka det vi sagt och ber om ursäkt för att vi sagt det. Vi lägger locket på till nästa gång…
Kritik är en av de viktigaste möjligheterna till ökad medvetenhet om oss själva, vilket vill säga, till ökad självkännedom. I vardagslivet har vi svårt att lita på främlingar. Vi litar på människor som vi har lärt känna. Vi har lärt oss om hur de fungerar och agerar i olika situationer, vilket gör att vi med ganska stor säkerhet vet vad vi kan förvänta oss av dem.
Det samma gäller för vår egen del. Ju mer vi lär känna oss själva, hur vi fungerar och agerar; våra tankebanor, värderingar, syften och emotioner, desto lättare kan vi lita på oss själva och desto lättare kan vi ta ansvar för oss själva. Självkännedom är därför förutsättningen för självtillit.
Jag tror inte att vi kan ge andra kritik på ett bra sätt utan att vi först har utvecklat en åtminstone grundläggande nivå av självkännedom. Detta kan vi framför allt göra genom meditation. Genom träning i mindfulness kommer vi i direkt kontakt med oss själva. Vi lär känna våra tankar och känslor, men också vår hållning, andning och muskelspänningsnivå. Vi lär oss att skilja mellan tillstånd av balans och obalans. Vi upptäcker också massa brister hos oss själva vilket i sin tur utvecklar vår ödmjukhet och medkänsla.
På det sättet minskar risken att vi ger kritik på ett ilsket, dömande eller anklagande sätt. Vi blir också bättre rustade att hantera situationer i vilka vår kritik blir avvisad, trots att vi har gjort vårt bästa för att leverera den på ett balanserat sätt. Bara för att vi har gjort vårt bästa betyder inte att vår kritik kommer mötas med godkännande och uppskattning. Den kan avvisas ändå (åtminstone för tillfället; ibland behöver folk tid för att smälta saker och ting). När det gäller människor och mänskliga relationer, finns det dessvärre inga garantier.
Som vi kan se, är det här med kritik inte alls lätt. Och det hjälper inte att kalla det ”feedback” heller så länge vi inte först och främst tar ansvar för oss själva. Medveten kritik kräver att ”vi tar ansvar för bjälken i vårt eget öga innan vi ger oss på andras flisor”. På det sättet kan vi ge kritik på ett ödmjukt och balanserat sätt.
Även om detta kan vara svårt vill jag ändå uppmuntra er att göra så gott ni kan. Annars finns det risk att hela vårt samhälle kommer att förvandlas till en stor lögn där alla vet hur det ligger till med den andre, men ingen säger något. I ett sådant samhälle finns det ingen utveckling; bara hyckleri och förfall.
Like :)
SvaraRadera