Livet i ett andetag

När vi andas in, håller andan (inandningspaus) och pressar luften neråt mot nedre buken samtidigt som vi spänner rumpan så händer följande: Vi ökar spänningsnivån och trycket i kroppen, vår hjärtfrekvens ökar och vårt blodtryck stiger dramatiskt. Detta är en nyttig mekanism om vi t ex behöver lyfta någonting väldigt tungt och behöver mobilisera all vår kraft under några korta ögonblick.

Denna mekanism finns redan inlagd i kroppens ”instinktiva hårddisk”. Det händer ofta att vi omedvetet håller andan i situationer i vilka vi råkar ut för någonting oväntat. Vi spänner oss ofrivilligt och ”glömmer att andas” vid många vardagstillfällen. Det kan vara att vi plötsligt hör ett skarpt ljud bakom oss, eller att vi försöker ”pricka” nyckeln in i låset när belysningen i trappan inte fungerar.

Trots att inandningspausen kan förse oss med ett tillfälligt och momentant styrketillskott, har den två stora nackdelar.

1.   Den berövar oss finmotorik och i och med detta våra tekniska färdigheter. Den reducerar med andra ord vår skicklighetsnivå.

2.   Den är inte bra för hälsan i längden. Varken ökad hjärtfrekvens eller högre blodtryck är någonting som är särskilt välgörande för kroppen.

Det handlar helt enkelt om en biologiskt programmerad överlevnadsmekanism som kan öka våra chanser att överleva kriser genom att tillfälligt mobilisera kroppens styrkeresurser.

Utandningspausen är inandningspausens diametrala motsats. Perioden efter utandningens slut och innan inandningens början kallas för ”kontrollpaus”. Under den perioden minskar vår hjärtfrekvens och blodtrycket sjunker. Om ni kollar på skidskytte på TV kan ni lägga märke till hur idrottarna använder sig av utandningen för att gå ner i varv innan de ska skjuta, och av kontrollpausen i själva skottögonblicket. Ju långsammare hjärtfrekvens och ju lägre blodtryck desto bättre precision kan man prestera eftersom kroppen då är som mest stilla.

Inom Budo- Japanska kampkonster (Judo, Karate, Aikido), betonas utandningens betydelse. Det är t ex mycket lättare att ta emot en smäll i kroppen på en utandning en på en inandning. Generellt är vi starka under utandningen men svaga under inandningen. Försök att lyfta ett tungt föremål två gånger, en gång på utandning och en gång på inandning. Du kommer att märka skillnaden.

Utandningen har också en mentalt välgörande effekt. Om man känner sig rädd eller orolig ska man fokusera på att ha en lång utandning. Den kommer att ha en lugnande effekt och bringa styrka och självförtroende. Det är svårt att känna sig stressad och samtidigt andas ut med långa och lugna utandningar.

Min tränare brukade ofta påpeka att ur kampkonst perspektiv, skulle det vara idealiskt om vi enbart anades ut och aldrig behövde andas in. Då skulle vi vara fria från sårbarhet och koncentrationssvackor. Eftersom detta naturligtvis inte är möjligt, gör vi allt vi kan för att göra utandningarna så långa och tydliga som möjligt och inandningarna så korta och diskreta det bara går. Det är betydelsefullt att alltid lägga vikt vid utandningen, eftersom inandningen, ansamlingen av energin, sker omedvetet och automatiskt. Luften går in naturligt och oundvikligt utan att vi behöver tänka på det.

Jag har ofta tänkt på detta och jag undrar om ni också kan se symboliken i det hela?

·      Att vi är starkast när vi ger! Om vi bara fokuserar på att ge av hela vårt hjärta, kommer naturen se till att vi får tillbaka och fylls på från ett eller annat håll.

·     Att krampaktigt hålla fast vid och vägra släppa taget om det vi har, oavsett om det är luft, positioner, relationer eller ägodelar gör oss sjuka i längden.

·      Att gå genom livet med fokus på vad man kan få ut av det, istället för vad man kan ge till det, gör en både svag och sårbar.

·      Att våra djuriska instinkter är till för att vi ska överleva, men inte mer än så. Ett värdigt mänskligt liv kräver MEDVETENHET och DISCIPLIN. Instinkterna behöver fostras och förädlas om vi vill ha livskvalitet.

Tänk att det fanns så mycket att hämta ur ett enda andetag.

   

Den gyllene bron

Inom Yoga brukar man säga att ”andningen är bron mellan det medvetna och det undermedvetna”. Jag har hört flera Yogalärare säga detta, men har av någon outgrundlig anledning aldrig riktigt förstått vad som egentligen menas med det.

Ibland har man också sagt att ”andningen är bron mellan kropp och själ”, vilket i sig inte har sagt mig mycket mer, tills jag vid ett tillfälle läste i en engelsk bok om Yoga att ”Breathing is the bridge between mind and body. Detta hjälpte, eftersom jag då kunde klura ut att kropp och body, hängde ihop, och att mind and själ hängde samman.

Om jag bestämmer mig att hålla andan tills jag dör; även om jag verkligen bestämmer mig, kommer min kropp inte att tillåta det. Mitt autonoma nervsystem (som sköts av mitt undermedvetna), kommer att gå in, ta över kommandot över ”min” andning och tvinga mig att andas mot min ”fria” vilja.

Å andra sidan kan jag, när jag märker att jag är för spänd och för stressad, till den milda graden att jag har glömt att andas, medvetet (frivilligt) bestämma mig för att ta ett djupt andetag och slappna av.

Om vi betraktar vår andning som en bro, så befinner sig den ena sidan av ”bron” hos kroppen och det undermedvetna, medan andra sidan av bron befinner sig hos vår fria vilja. Detta ger oss fantastiska möjligheter till självstyre och självkontroll.

Vi kan inte medvetet styra sådana kroppsliga funktioner som till exempel vårt blodtryck och vår hjärtfrekvens. De sköts som vi redan har konstaterat av vårt autonoma nervsystem. Autonom betyder självständig, självstyrande, oberoende av vår medvetna vilja. Men, och det är ett viktigt men, vi kan genom vår andning indirekt påverka dessa funktioner så att vi både kan lugna ner oss och samla oss när vi känner oss stressade och ”gaska upp oss” när vi behöver tillgång till ”turbo energi”.

Mer om detta imorgon!

Ha en fortsatt trevlig lördagskväll! J

Andningsankare

Även om vi har skrämmande tankar och känslor inom oss behöver inte det betyda att vi är rädda. Vi är inte rädda förrän vår kropp har påvisat en fysisk reaktion på våra tankar och känslor. Detta gäller förresten inte bara för rädslan, utan för alla våra tankar och känslor.

Så länge det vi tänker och känner inte har fångat vår uppmärksamhet, har det ingen makt över oss. Det är när vi inte vill acceptera det mentala innehållet i vårt inre som vi ger det makt. Oavsett om vi försöker förneka det och fly från det, eller om vi försöker besegra det och ta bort det, mobiliserar denna intention en fysisk reaktion i vår kropp. Det som från början bara var tankar och/eller känslor har, genom vårt motstånd mot det, blivit fysisk verklighet.

Låt oss titta lite närmare på vår andning. Ni som har övat mindfulness ett tag, eller sysslar seriöst med någon typ av prestationsaktivitet (idrott, musik, scenprestationer, undervisningsarbete, vårdarbete, räddningstjänst …), har förmodligen lagt märke till hur andningen och sinnesstämningen påverkar varandra. Om vi arbetar med någonting som vi tycker är viktigt, om vi känner oss arga på någon, eller om vi är rädda för någonting; i sådana situationer ”glömmer vi att andas”. Vi har en tendens att hålla andan, att avbryta vår andningskontinuitet; vårt naturliga andningsflöde och vår inre (och yttre) rytm.

Så fort detta händer går vårt blodtryck upp och hjärtfrekvensen ökar. Detta är kroppens instinktiva sätt att hantera en krissituation. Den blir spänd och gör sig redo för kamp eller flykt. Detta är en omedveten reaktion, vilket betyder att det sker mot vår medvetna vilja.

Om vi inte har några färdigheter är detta av godo; kroppen gör vad den kan för att överleva en utmanande situation. Men, om det är så att vi besitter specifika tekniska färdigheter som vi har övat in, försämras deras kvalitet avsevärt. En simmare simmar långsammare, en pianist spelar sämre. Teknisk färdighet kräver ett lugnt sinne och en avspänd kropp, inte tunnelseende och grovmotorik. En ofrivilligt (omedvetet) spänd kropp är ett tecken på ett låst psyke. Rädslan har blivit ett faktum.

När vi övar mindfulness, ger vi akt på vår andning och vår hållning. Vi gör inget speciellt; vi bara sitter och är medvetna om vår andning och vår hållning. Både kroppen och andningen befinner sig i nuet, på det sättet fungerar de som både fysiska och mentala ANKARE.

Eftersom att bara sitta så där, inte är det mest underhållande man kan hitta på, försöker vår hjärna ”roa sig” på egen hand. Vi får chansen att medvetet komma i kontakt med det som finns i vårt inre. Våra minnen, våra drömmar, våra rädslor, vårt samvete, vår undertryckta ilska, våra förbjudna lustar… Och varje gång när vi fastnar i dem, när vi fångas av dem, rubbas vår andning och vår avspända hållning. Vårt blodtryck går upp; vår hjärtfrekvens och vår fysiska spänning ökar.

Och varje gång som vi medvetet tillåter allting i vårt inre vara som det är och för vår uppmärksamhet tillbaka till andningen och hållningen, tar vi tillbaka kontrollen över oss själva. Vi förblir lugna trots att vi har upprörande mentalt innehåll i vårt inre. Innehållet är inte problemet; vår benägenhet att fångas av det är det!    

Jag använder mig mycket av andningen i mitt arbete och det har hänt många gånger att folk har skrattat och kommenterat att de redan vet hur man andas, annars hade de varit döda för länge sedan. Mitt svar är att alla kan andas omedvetet, men hur många klarar av att medvetet behålla sitt andningsflöde och sin avspänning när de befinner sig under press? Och förresten, var kommer all den där pressen ifrån? ;-)