Det bästa sättet att avrunda året?

Värdet av "ingen-ting"

Meditation betraktas ofta som ett sätt att slappna av; att komma till ro; att unna sig fysisk och mental återhämtning och vila. Och det är sant. Meditation har en rogivande och avslappnande effekt på sina utövare, men detta är enbart en bieffekt. Om avslappningen är det enda man är ute efter, finns det andra, mycket bättre metoder att rekommendera. Metoder vars primära syfte och mål är just avslappning och återhämtning. Vi kan till exempel gå på spa eller unna oss massage.

Avslappning och återhämtning äger rum när vår hjärna har under en period fått en paus och fått vara i fred från vår rationella sidas konstanta dominans.

Att öva meditation innebär i praktiken att bara sitta (med god hållning), närvarande, vaken och alert, utan att varken fysiskt eller mentalt syssla med något annat. Eftersom detta är omöjligt för de flesta av oss får nybörjare en enkel uppgift att sysselsätta sig med. Till exempel att uppmärksamma sin andning, räkna sina andetag eller fokusera sin blick på ett visst objekt och hålla sin uppmärksamhet där. På detta viset kan man öka sin förmåga att förbli fysiskt och mentalt stilla under längre tidsperioder.

Om man fortsätter öva, kommer den rationella karusellen så småningom sakta ner och till och med helt övergå i perioder av tidlös och alert närvaro, ostörd av alla tankar.

Vad ska nu detta vara bra för?

För att vi ska kunna (p)locka fram den bästa, (läs: den mest livskraftiga) versionen av oss själva krävs det att vi ägnar oss 100 % åt den den uppgiften som vi för stunden sysslar med. Det finns tid för analys och planering; tid för handling och tid för ordlös närvaro. En uppgift åt gången med hundraprocentig inlevelse. Det de flesta människor inte förstår är att förmågan att ge sig hän åt någonting utvecklas genom förmågan att ge sig hän åt ingenting. Ju renare underlag vi skriver på, desto tydligare syns vår text. Ju större tystnad desto renare ljud. Ju större stillhet, desto explosivare rörelse…

 Utan denna förmåga kommer det alltid finnas en portion av vår uppmärksamhet som lever ett eget liv och ägnar sig åt något annat än det vi för tillfället försöker fokusera på. Många gånger spelar detta ingen roll. 

Ibland kan det vara livsviktigt.

Stella

Stella är ett politiskt och religiöst obundet mentorprogram som riktar sig till tjejer i åldrarna 16-20 år. Mentorprogrammet utgår från tron på varje människas inneboende kraft och betydelsen av goda vuxna förebilder. Stellas mål är att stärka tjejernas självbild, få dem att fundera över sina drömmar och visioner, samt ge dem verktyg att hantera livets upp- och nedgångar. Varje år deltar 40-50 tjejer i Stockholm programmet och enligt de kontinuerliga utvärderingarna är mer än 90% av tjejerna nöjda med sitt år i Stella.

Du kan läsa mer om Stella på stiftelsenstella.se

Jag har sedan 2009 varit en av ”Stellas vänner”, det vill säga en av personer och företag som har stöttat mentorprogrammets verksamhet. Maria Rosvall, som är Stellas grundare har nyligen bett mig att skriva några rader kring mina bevekelsegrunder. Så här kommer de:   

När jag växte upp har jag ofta känt mig besviken på (och sviken av) vuxna i min omgivning. Jag upplevde ofta att vuxna var riktigt bra på att berätta om hur saker och ting borde vara, men inte alls lika bra på att själva leva efter sina ”predikningar”. Ganska tidigt har jag förstått att kunskap och kompetens inte är samma sak.

Många kan prata, men få kan i vardagen demonstrera det som de förstår i teorin. Många vuxna kan ge råd om att man inte ska stressa, medan de själva kan plågas av spänningshuvudvärk, sömnlöshet och magkatarr. Många uppmanar ungdomarna att tro på sig själva, medan de själva brottas med dålig självbild och bristande självkänsla. Många kräver disciplin och struktur av barnen, utan att för egen del vara varken disciplinerade eller särskilt strukturerade i sin egen vardag.

Sedan sju år tillbaka har jag arbetat professionellt som mental tränare. Mina egna svårigheter och livserfarenheter har sporrat mig till att ägna hela mitt vuxna liv åt att leta efter effektiva sätt att hantera livets utmaningar. Min önskan är att det jag lärt mig genom åren ska göra skillnad för andra och det är här som ”Stella” kommer in i bilden. Stellas vision är att utveckla stjärnor – Stellor som lyser starkt av egen kraft!  Kan man ärligt talat ha bättre mål i livet? Jag känner mig därför både stolt och tacksam över äran att få vara Stellas vän.

Igor Ardoris

   

Att träna för 10

Föreställ dig en skala mellan 1 och 10, där 1 står för den minsta intensiteten och 10 representerar den högsta. Eller en volymknapp som man kan vrida med och moturs. På 1 hörs det knappt någonting medan på 10 måste man hålla för öronen på grund av den alldeles för höga (o)ljudnivån. I den ”mentala kampkonsten” tränar vi för att lära oss hantera utmaningar vars intensitet motsvarar nivå 10.

10 är max. Allting under 10 blir lättare.

Denna princip är direkt överförd från traditionell karateträning. Min tränare har alltid påpekat att vi inte tränar för att vinna ett slagsmål, lära någon ohyfsad person en läxa, eller för att hävda oss i den sociala hackordningen. Vi tränar för ”worst case” scenario och utgår ifrån att faran man möter är riktig och livshotande.

Här pratar vi om en situation där någon som är galen/påtänd, känner sig förbannad av någon anledning, ser dig på gatan och bestämmer sig för att avreagera sig på dig genom att försöka punktera ditt hjärta med en skruvmejsel. Eller ett kriminellt gäng som vill roa sig på en tråkig lördagskväll genom att sparka ditt huvud som en fotboll medan du ligger medvetslös på marken. Dessa är exemplen på ”nivå 10” situationer.

De som är fysiskt och mentalt förbereda för att hantera ”nivå 10” situationer har en god chans att klara av dem. Om en sådan person möter en mindre farlig situation, av t ex ”nivå 7”, blir det relativt lätt för honom/henne att anpassa och mildra sin respons. Däremot om en person enbart tränar för ”nivå 7” situationer, kommer han/hon bli körd när de finner sig själva i en ”nivå 10” situation.

Statistik från USA visar att 33% av poliser som har blivit dödade i tjänsten har inte gjort något annat än orörliga bevittnat sin egen död. De har varit beväpnade och utbildade i att använda sitt vapen men utan någon som helst nytta. De har aldrig på allvar reflekterat kring risken att de kunde hamna i en ”nivå 10” situation och har därför aldrig mentalt och emotionellt förberett sig för sådana. När de sedan hamnat i skarpt läge har det bara låst sig för dem och de blev överväldigade och handlingsförlamade.

Vad skulle motsvara ”nivå 10” situation i ditt eget liv? Ens egna död, förlust av en familjemedlem, att få en cancerdiagnos?

Vilket är ditt ”worst case” scenario?

Se sedan på dina vardagsproblem från ”nivå 10” perspektiv och fråga dig var på skalan dem skulle hamna?

Vilken nivå hamnar en svår tenta på? Vilken siffra skulle motsvara ett krossat hjärta? Några kilo extra på vågen? Att hålla ett anförande på jobbet? Att bli av med jobbet?...

Vad är egentligen viktigt?

Vad är egentligen farligt?

Vad är det vi egentligen tränar för och ägnar vår tid åt?

   

 

        

Den Mentala Kampkonsten

Jag kallar mitt koncept för ”Den Mentala Kampkonsten” – ”Mental Martial Art”

I de japanska kampkonsterna (Budo), har de mentala aspekterna alltid spelat en dominerande roll. Man använder kroppen för att träna det mentala och det emotionella. Kroppen betraktas (enligt den traditionella japanska uppfattningen) som ett direkt uttryck för det mentala och det emotionella. Enligt detta synsätt innefattar vårt mänskliga medvetande ALLA våra resurser; både fysiska och mentala och både medvetna och omedvetna. Vårt medvetande betraktas i sin tur som en del och en aspekt av Livets (Universums) medvetande.

Man kan säga att mitt psyke styr min kropp, men enligt det ovanbeskrivna synsättet är det snarare så att vårt psykiska tillstånd manifesteras genom kroppen. Kroppen existerar, med andra ord, inte separat från vårt psyke som ett fordon som psyket ska ”köra runt” och styra. Kroppen ÄR psyket, det vill säga dess påtagliga, synliga del. Kroppen är också psykets mest ÄRLIGA del.

Mentalt kan vi leva i en fantasivärld där vi kan ljuga för oss själva. Kroppen är däremot ärlig. Den möter verkligheten som den är. Kroppen lever i verkligheten och lär sig genom direkta erfarenheter. Till exempel, människor som har direkta erfarenheter av krig har en annan syn på kriget än de som inte har varit med om det. Krigets fasor och hemskhet har inristats i deras psyken genom deras kroppars konkreta erfarenheter. Människor som aldrig har upplevt krig baserar sina åsikter enbart på föreställningar och fantasier, (vilket vill säga på deras EGO).

Om du hamnar ansikte mot ansikte med någon som är på väg att anfalla dig med en kniv, kan jag garantera dig att du kommer att bli rädd. Det spelar ingen roll hur mycket du än försöker intala dig mentalt att du inte är rädd, du kommer att bli rädd, därför att din kropp vet. Verklighet är därför en individs upplevelse som baseras på en direkt fysisk-mental erfarenhet.

Människor som har tagit sig genom riktigt svåra situationer i sitt liv, skryter aldrig om sin mentala styrka. De är ofta fåordiga, brutalt ärliga och betonar att de har känt sig väldigt rädda under tiden. De är också tydliga med att de gärna hade undvikit situationen om de bara kunnat och hoppas att de aldrig igen behöver uppleva något liknande.         

Min bestämda uppfattning är att all mental träning är värdelös om den inte lärs in genom kroppen. Det spelar ingen roll hur mycket du än försöker stärka dig mentalt, så länge detta enbart sker inne i ditt huvud. Det som inte är förankrat i kroppen (medvetandets fysiska aspekt), kommer att svika oss när vi behöver det som mest.

Kroppen lär sig genom att känna och uppleva, inte genom ord och tankar. Om man vill förstå någonting på djupet, behöver förståelsen sitta i kroppen. Kroppen är dessutom väldigt klok. Den har en ordlös förståelse av vad som verkligen är viktigt i det här Livet.  

En sann Kampkonst handlar om överlevnad, inte om ”ego-boost”. Kroppen vet!

   

 

Den Mörka Sidan

Vanligen reagerar vi mycket ilsket och ängsligt när vi är tvungna att förnimma (bli medvetna om) våra egna brister och svagheter. Hat, liksom ofta även rädsla och vrede, tolkas som något fult, någonting att skämmas över eller någonting förbjudet.  Som om en ”god eller perfekt” människa inte bör ha negativa känslor. Det är just dessa stränga krav på oss själva, andra människor och samhället som leder till att vi förförs av ”Den Mörka sidan”. Vi handlar mot oss själva i syfte att undvika medvetenheten om det som ”inte får finnas”. 

En sådan ”censurmentalitet” leder till att de från medvetandet undertryckta negativa känslorna ”rotar sig” och får kontroll över vårt beteende och våra relationer. Ju mer vi censurerar någonting, desto mer aktiveras det censurerade. Det vi strävar efter att glömma, finns ändå konstant i minnet. Ju mer vi kämpar mot någonting, desto mer uppmärksamhet ger vi åt det.

”Den Mörka sidan” vädjar till vår narcissism, vår perfektionism och vårt storhetsvansinne och intalar oss att vi har rätt att kräva att vi själva, alla andra och hela världen skal rätta sig efter våra krav, tolkningar och idéer om perfektion. När detta inte sker uppmuntras vi av ”Den Mörka sidan” att ta till kamp och våld för den ”goda sakens skull”. Vi kämpar ju, i slutändan, för en ”perfekt” värld och då är det ok att tvinga andra att rätta sig efter vår vilja. ”Man får knäcka några ägg om man vill göra omelett”, eller vad är det man brukar säga?

Det finns inte en endaste människa som är perfekt. I oss alla finns det brister av alla slag, på olika sätt och i större eller mindre utsträckning. När vi strävar efter att förneka (eller utrota) dessa brister hamnar vi både i strid med oss själva och omvärlden. Vi blir slavar under ”Den Mörka sidan” och skapar mera lidande, elände och sorg i världen.

Våra svagheter behöver inte elimineras. De behöver inte försvinna. Det är inte farligt att vi har dem så länge de inte har oss. ”När trollen kommer ut i dagsljuset – spricker dem”. ”Trollen” är alla våra värderingar, avsikter och attityder som leder till destruktivt handlande och som vållar skadliga känslor av rädsla, hat och vrede. ”Dagsljuset” är metafor för vårt medvetande. När vi tillåter oss att bli medvetna om våra brister, kan vi börja ta ansvar för dem.

”Den Mörka sidan” kan bara finnas så länge ljuset förnekas. Mörker är enbart frånvaro av ljus och existerar inte av sig självt.

 

 

Menyn är inte middagen

När ska vi inse att det inte är goda råd som vi behöver i första hand, utan tålamod, ihärdighet och disciplin. Ett av huvudmålen med mitt arbete är att bidra till en övergång från ett informationssamhälle till ett samhälle där utvecklingen tränas och manifesteras istället för diskuteras.

”Knowing is not enough, we must apply

 Willing is not enough, we must do”

                                                   Bruce Lee

Om jag skulle sammanfatta hela mitt koncept med ett enda ord skulle det vara ordet vara: ANDAS!

Detta ord sammanfattar alla tre grundprinciper i mitt koncept:

spänningskontroll, andningskontroll och uppmärksamhetskontroll.

Vi åstadkommer spänningskontroll genom konstant och oavbruten andning. Det minsta avbrottet i vår andning har en direkt påverkan på vår fysiska spänningsnivå. När vi känner oss lugna och trygga, när vi vilar och slappnar av, är det självklart att andningen flyter på av sig själv (det vill säga omedvetet), vi andas spontant på det lugna och oavbrutna sättet.

Men så fort vi hamnar i en jobbig, smärtsam, sorglig eller skrämmande situation; det första som händer är att vi glömmer att andas.

Negativa tankar och känslor speglas i vår muskelspänningsnivå. När rädsla eller ilska har tagit över kontrollen, visas detta tydlig genom spända (upprörda) axlar och nacke. När vi överväldigas av sorg och uppgivenhet, tappar vi vår hållning, förlorar tonus i kroppen och sjunker ihop.

Andningen hjälper oss också på det mentala planet. Genom medveten andning kan vi behålla medveten kontroll över vår uppmärksamhet. Den medvetna andningen förhindrar att vår uppmärksamhet fastnar i våra egna tankar och känslor. Att glömma andas innebär att vår uppmärksamhet begränsas till det man kallar för tunnelseende. I det tillståndet är det svårt att handla konstruktivt och fatta vettiga beslut. När vi behåller lugn och oavbruten andning kan vi uppfatta verkligheten med ett sinne som är fritt och öppet för olika lösningsalternativ.

Det räcker dock inte på långa vägar att förstå detta! Det räcker inte att säga: ”OK, men då så. Då vet jag! Nästa gång jag hamnar i ett pressat läge ska jag se till att inte avbryta min andning, utan se till att andas lugnt och oavbrutet.”

Det som kommer att hända är att, när du hamnar i en jobbig situation, kommer du med störst sannolikhet inte ens att komma ihåg dessa ord. De existerar enbart på en teoretisk (idé) nivå. Och även om du mot all förmodan skulle komma ihåg dem är risken stor att du inte kommer klara av att förverkliga deras budskap.

YOU MUST TRAIN IT TIL YOU GOT IT,

THEN YOU HAVE TO DRILL IT TIL YOU OWN IT!

Medveten andning behöver övas genom mindfulnessträning, tills meditationen har blivit en vardags rutin; en självklar del av ditt vardagsliv. Efter det behöver du medvetet (frivilligt) utsätta dig själv för olika typer av stressande situationer där förmågan att andas medvetet ska ”drillas in” tills det blivit en självklar del av ditt väsen. Stressnivån i situationerna ska gradvis utökas i takt med din utveckling.

Ditt självförtroende och din självrespekt kommer naturligt att infinna sig och växa när du börjar upptäcka att du blivit bättre och bättre på att behålla kontrollen över dig själv i tuffa och svåra situationer.

Tänk vad mycket träning det krävs för att vi ska komma ihåg att andas när vi befinner oss under press. Om det är så lätt att glömma att andas under press, hur realistiskt är det då att någon, vem som helst, ska kunna komma ihåg alla dessa ”goda”, intellektuella inspirationsråd av typen:

”Bli inte nedslagen”, ”Tro på dig själv” eller ”Tänk positivt och se möjligheter”??