Vi är människor inte blommor

Narcissism är människans självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. Termen kommer från namnet på den grekiska mytologiska figuren Narcissus (Narkissos).

Narcissus var inom grekisk mytologi en vacker yngling som var son till flodguden Kefissos. Han var så underbart vacker att vem som helst som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. När han också avvisat nymfen Echo förtvinade hennes kropp av sorgen och bara rösten blev kvar. Kärlekens gudinna, Afrodite, beslöt då att bestraffa Narcissus och dömde honom till att förälska sig i sin egen spegelbild. Narcissus såg sin egen spegelbild i en klar källa och fastnade där, olycklig över att inte kunna nå den vackra ynglingen. Till sist dog han. Kvar blev en vit pingstlilja, narcissen.

Narcissus blev besatt av sin spegelbild så till den milda graden att han inte längre kunde särskilja sin spegelbild från sitt riktiga jag. Hans verklighetsuppfattning blev rubbad. Att försöka uppfatta världen på det sättet som vi tror att vi uppfattas av andra skapar stort lidande och obalans. Att älska sig själv är inte detsamma som att vara förälskad i myten om sig själv.

Idag vill många föräldrar ge sina barn en god självkänsla genom att sätta dem på piedestal, tala om för barnen hur unika, speciella och begåvade de är, utan att barnen egentligen presterat någonting. Man undviker att kritisera dem och skyddar dem från svårare upplevelser och ”negativa” känslor. Jag antar att föräldrarna försöker göra en motsatt ytterlighet till den ökända ”jantelagen”, någonting som vi skulle kunna kalla för ”superhjälte eller övermänniskalagen”. ”Storhetsvansinnelagen” är också ett passande namn.

På det sättet får man fram människor som idealiserar, förskönar och övervärderar sig själva. Människor som är övermodiga i sin självuppfattning, tar mycket plats på omgivningens bekostnad och därmed inte är kapabla till en verklig kontakt med omvärlden. De upplever att de kan det mesta, att de är begåvade och smarta, utan att egentligen vara det. Vi får fram människor som vägrar inse motstridigheten mellan verkligheten och sina egna föreställningar; också, människor som lever med en konstant rädsla att deras fel och brister ska avslöjas och komma upp till ytan.

Paradoxen är att vår egen självupptagenhet och behovet att alltid stå i centrum är just det som hindrar oss från att plocka fram det bästa hos oss själva! En idealiserande attityd är samtidigt både en kamp mot vår medvetenhet och mycket stressande. Varje gång vi kämpar mot verkligheten och vår medvetenhet om den, blir vi låsta och förlamar både vår psykiska och fysiska prestationsförmåga. Istället för att koncentrera oss på uppgiften framför oss, har vi fullt upp med vår egen ilska, besvikelse och/eller depression över att verkligheten inte motsvarar våra egna förväntningar om den.

I mitt arbete som mental tränare träffar jag ofta ungdomar (och en hel del vuxna) som, när de försöker lära sig något nytt och inte lyckas så snabbt som de vill, blir besvikna, lämnar saken och går därifrån ilskna och frustrerade. Situationen beskriver de orealistiskt höga förväntningarna de har på sig själva att lyckas, men också deras ovilja och oförmåga att möta verkligheten som den är.

Jag träffar regelbundet människor som dagligen försöker intala sig själva (och ibland andra) att de är ”störst, bäst och vackrast” och som reagerar med våldsam självkritik, när de märker att deras självbild inte stämmer. Inom loppet av några sekunder förändrar de sin självuppfattning från att betrakta sig själva som perfekta och överlägsna till att se på sig själva som ”värdelösa nollor”. Att nedvärdera och förtrycka sig själv är naturligtvis lika orealistiskt och skadligt som att övervärdera sig själv. Båda attityderna vittnar om en ”censurattityd” och oviljan att lära känna sig själv.

Det finns inte en endaste människa som är perfekt. I oss alla finns det brister av olika slag och på olika sätt. Genom träning i mindfulness kan vi lära våra barn att varken döma sig själva eller andra för deras mänskliga fel och brister, utan att istället möta dem med en attityd av medkänsla och ödmjukhet, för att i förlängningen kunna komma fram till de bästa förfaringssätten.

Mindfulness odlar man genom att förhålla sig som ett opartiskt vittne till sina egna upplevelser. Vi lär oss att älska, att acceptera och att förlåta. Att älska är att acceptera verkligheten som den är med både dess brister och rikedomar. Att förlåta är att acceptera, att låta bli kämpa mot sin medvetenhet. I förlåtelsen, försoningen ligger kärleken. Som sagt; att älska sig själv är inte detsamma som att fastna i bilden (myten, föreställningen) om sig själv. Vi är människor inte blommor.      

Integrerad Träning

Dessa ord uttalades av Ayrton Senna, trefaldig världsmästare (1988, 1990, 1991) och enligt många, den snabbaste föraren som någonsin funnits i Formel 1, vilket hans rekord på 65 pole position bevisar. Michael Schumacher tangerade dock och slog rekordet senare, men han behövde 233 lopp jämfört med Sennas 162 för att uppnå samma antal.

Ayrton Senna omkom under San Marinos Grand Prix 1994. Det blev en mycket tragisk tävling, eftersom österrikaren Roland Retzenberger redan hade omkommit under tidskvalificeringen inför det loppet. Efter denna sorgliga tävling gjordes stora säkerhetsförändringar inom Formel 1 tävlingar, och så vitt jag vet, har ingen förare omkommit sedan dess.

Senna var från början väldigt klent byggd; han var väldigt mager. Tidningarna refererade till honom som den ”Spinkige Ayrton Senna”. Nino Cobra, hans fysiska och mentala coach, upptäckte dock snart att det som Senna saknade i muskelmassan och fysiska förutsättningar, kompenserades med råge av hans beslutsamhet och hans ihärdighet.

De fysiska och mentala påfrestningarna som en Formel 1 förare utsätts för är minst sagt enorma. En genomsnittlig hjärtfrekvens hos en förare ligger på 180 slag per minut, och när den ”toppas” kan den vara uppe i 220, till och med 230 slag per minut. Trots att bilarna är öppna, det vill säga utan tak, måste förarna utstå enorm värme under hela loppet. Stressen är på många sätt värre än i någon annan sport.

För att bygga upp sin fysiska och mentala tuffhet tränade Senna klockan ett på eftermiddagen när värmen var som värst i Brasilien. Han arbetade medvetet och koordinerat både med sina fysiska och mentala styrkor. Ett träningspass bestod av både armhävningar och meditation; både ”chins” och andningsövningar.

Att träna på det sättet, är dock inget nytt egentligen.

Enligt legenden härstammar österländska kampkonster från det gamla Kina. Den buddhistiska munken Bodhidharma sägs ha ensam och till fots vandrat från Indien till Kina med avsikten att sprida Buddhismen till den regerande Liang-dynastin. Han valde efteråt att stanna kvar i Kina och undervisa munkarna där. Han upptäckte dock att munkarna var alldeles för klena för att orka med hans tempo, vilket ledde till att flera somnade eller till och med svimmade under meditationen. För att avhjälpa detta, började Bodhidharma kombinera och integrera fysiska övningar med deras andliga träning.

Bodhidharma förklarade att trots att Buddhismens syfte är själslig och andlig befrielse, så får man inte strunta i kroppen. Kropp och Själ utgör en helhet och kan inte separeras eller behandlas åtskilt. Genom fysiska träningen skulle munkarna byggt upp sin fysiska och mentala tuffhet för att orka genomföra den krävande och asketiska andliga träningen. Detta sägs ha lett till uppkomsten av de berömda Shaolin- krigarmunkarna och i sin förlängning till uppkomsten av olika Kung fu och Karate stilar.

Trots allt detta behandlas i de flesta fall fortfarande det fysiska och det mentala som två separata entiteter. I de flesta länder finns det gympasalar för ungdomarnas fysiska utveckling och klassrum för ungdomarnas intellektuella träning. Men det finns dessvärre fortfarande ingen systematisk approach där dessa två tränas och behandlas som en helhet. Folk har ofta preferenser och lutar åt antingen det fysiska eller det mentala hållet. De som är inne på det fysiska stirrar sig blinda på det fysiska, och de som är inne på det mentala spåret predikar bara det mentala.

En av mina största drivkrafter är just att ändra på detta. Jag tror helt enkelt inte på att människor i obalans någonsin kommer kunna lyckas med att lyfta fram det bästa, varken hos sig själva eller hos andra. Hur ska obalanserade människor någonsin kunna skapa ett balanserat samhälle? Vi lägger för mycket fokus på idéer och metoder och alldeles för lite på människor som förväntas tillämpa dem.

        

   

När djävulen får allt

För 15 år sedan, på min morfars begravning, pratade jag med prästen som förrättade begravningsceremonin. Det var ett oplanerat och informellt samtal. Prästen hette också Igor och detta blev samtalets utgångspunkt. Han frågade mig om min ålder och om mitt liv i Sverige, hur jag trivdes och vilka planer och drömmar jag hade inför framtiden.

Vid det tillfället hade det inte gått mer än tre år sedan min ankomst (flykt) till Sverige. Jag minns att jag kände mig väldigt besviken och desillusionerad. Jag hade svårt att över huvud taget våga föreställa mig någon framtid som jag skulle se fram emot. Vad skulle det vara bra för? Det skulle bara göra mig sårbar och öka risken att jag blev besviken igen. Jag menar, till vilken nytta var mina ”gamla” drömmar? Ingenting blev som jag trodde, planerade och hoppades på. Ingenting!  Så varför skulle jag vara dum i huvudet och investera i en framtid som ändå med största sannolikhet inte kommer att utvecklas så som jag önskar att den utvecklas?

Och då har jag ändå haft enorm tur som lyckats komma undan från krigshelvetet. Många av mina vänner, släktingar och grannar hade inte det! Vad hände med deras drömmar och förhoppningar och till vilken nytta var dessa??

Igor (prästen) satt tyst bredvid mig och lyssnade utan att avbryta. Han fortsatte sitta tyst och fundersam även en stund efter att jag sagt mitt och hade slutat prata. Sedan tittade han mig i ögonen och sa med en lågmäld men tydlig röst:

   - Om man lever ärligt och fridfullt; kämpar, sliter och gör sitt bästa, om man är hjälpsam och omtänksam; så tar djävulen hälften av allt du skapar! Men om man ger upp, blir uppgiven, och slutar kämpa, sträva, vara omtänksam och göra sitt bästa; så tar (får) djävulen allt!

Detta var hela vårt samtal. Det varade i max 3-4 minuter. Jag har aldrig träffat min namnlike igen. Men detta, tre minuter ”korta” möte, har påverkat mig för resten av livet.

Sedan dess har det förflutit 15 år och jag har under dessa år träffat, lärt känna och blivit vän med många ärliga och härliga människor som har fått sig en rejäl känga från livet. Senast igår satt jag och åt lunch med en kär vän vars yngsta barn är född med en mycket svår genetisk sjukdom som orsakar både mentala och fysiska funktionshinder, samt ökad risk för en hel rad andra sjukdomar.

I min vänskapskrets ingår flera fantastiska människor som vid 30 och 40 års ålder upplevt att allting med kroppen inte är som det ska vara, och efter läkarbesöket fått veta att de lider av ”Parkinsons sjukdom”. En av mina bekanta har i sin ungdom varit en av Sveriges största alpina skidlöfte, när en bilolycka inte bara förseglade hennes idrottskarriär, utan även lämnade henne med kroniska smärtor för resten av livet. En annan vän hamnade som ung 24 år gammal brandman i en gasexplosion som brände bort hela hans utseende och tillsammans med det hela hans gamla liv.

Dessa människor är mina förebilder. I deras fall har nog djävulen tagit mycket mer än hälften; men det har inte hindrat dem från att fortsätta blicka framåt och att fortsätta glädjas åt livet. Varje gång jag träffar dem, kan jag inte låta bli att imponeras av deras styrka och attityd, men jag kan inte heller låta bli att ställa mig frågan om jag hade haft det som krävts för att klara av det de klarar av.

Jag träffar samtidig dagligen människor som inte har fått en bråkdel av den smärta och det elände som ovannämnda har råkat ut för, men som går omkring och tycker synd om sig själva. De tycker att livet är orättvist och anser att detta ger dem rätt att sprida smärta och lidande till andra omkring sig.

Hur mycket av eländet i världen (och i våra liv) kommer från ”djävulen”, och hur mycket kommer från oss själva och vår ovilja att möta livet som det är. Hur ofta låter vi djävulen ta allt bara för att vi inte får ha det så som vi tycker att vi borde ha det?