Mod och Ärlighet

Det finns också några mentala aspekter som är kopplade till de djupa ställningarna och till de stora, raka rörelserna som är så typiska för japansk karate. Allting är öppet, rakt, tydligt och rejält. Det finns inte mycket som är slugt, dolt, listigt och hemligt. Ur effektivitets synpunkt är det kanske inte det bästa. Men som mental träning är det ovärderligt. Den japanska versionen av karate har formats av japans flera hundra år gamla krigartradition. Under flera sekler har Japans öar skakats av inbördeskrig, där olika krigsherrar krigade med varandra i deras strävan för ökad makt och inflytande. Samurajerna var de som utkämpade dessa slag och deras inställning var att den modigaste och tappraste krigaren var den som förtjänade att segra, utan fusk och bedrägeri. En samuraj valde hellre att dö ärligt än att vinna med hjälp av ”knep och knåp”.

Under 1500- talets mitt skedde den första kontakten mellan japaner och européer i och med att tre portugisiska sjömän drev i land vid ön Kagoshima. De hade med sig handeldvapen, med vilka som förebild japanerna ett år senare lyckades producera egna skjutvapen. Efter detta förändrades allting för alltid. Oda Nobunaga, den första av tre stora krigsherrar som enade Japan, baserade hela sin armé på det nya skjutvapnet. Han samlade ihop en styrka på 10 000 män, de flesta av låg härkomst (bönder), och tränade dem i några veckor på att använda skjutvapen. Sedan skickade han sina med eldvapen beväpnade bönder att slåss mot erfarna samurajer.

Samurajerna blev nästintill utplånade. Bönderna som hade övat skytte i några veckor besegrade professionella och berömda krigare som hade övat i åratal och vars familjers krigartradition sträckte sig över flera generationer.

Detta innebar dock inte slutet för kampkonsterna, utan snarare en ny början. Efter att skjutvapen hade introducerats fortsatte samurajerna att öva kampkonster med ännu större ivrighet; inte minst kendo- ”svärdets väg”. Huvudsakliga målet med kampkonstträningen blev att utveckla förmågan att leva ett hundra procent äkta liv. När sannolikheten för överlevnad var minimal (inte minst på grund av skjutvapnets ankomst), började deras huvudsakliga intresse kretsa kring frågor som:

”Hur kan jag leva ett värdigt, vackert, intensivt och givande liv, trots att det med störst sannolikhet lär sluta med en alldeles för tidig och våldsam död?”

”Kan man kompensera brist på livslängd med ökad kvalitet på livets innehåll, mening och intensitet?”

I mitt senaste inlägg har jag skrivit lite grand om de fysiska aspekterna av karateträningen och skrev då att ” I den traditionella karaten betraktas och behandlas våra fysiska och mentala resurser som två delar av samma helhet.” Jag skrev också att träningen i den traditionella karaten, genom sina stora rörelser och djupa ställningar engagerar alla stora muskelgrupper på ett dynamiskt sätt (ben, rumpa, mage och rygg). Däri finns en viktig mental aspekt av karate träningen. Eftersom hela kroppen engageras i varenda rörelse, engageras automatiskt psyket också! Det är helt enkelt svårt att låta bli att vara mentalt närvarande (mindfull), när hela kroppen är engagerad.

På grund av deras diametralt motsatta egenskaper (samtidigt som de hör till samma helhet), brukar vår kropp och vårt sinne sällan dra åt samma håll. Därför är vi sällan närvarande i vår vardag och både våra upplevelser och våra handlingar saknar kraft, kvalitet och energi. Mer om detta kan ni läsa i mitt tidigare inlägg med rubriken ”Vad kostar Äkthet?” Diskrepansen mellan vårt psyke och vår kropp resulterar i konflikten mellan våra värderingar och våra handlingar.

Samurajerna använde sin kampkonstträning som sitt främsta verktyg för sin mentala utveckling. Jag har skrivit om detta ingående i ett tidigare inlägg med rubriken ”Fysiskt är Mentalt”. Idag lever vi i en annan tid och under annorlunda omständigheter. Vi lever längre, tryggare, säkrare och bekvämare. Jag vill ändå drista mig att ställa frågan: Kommer ökad livslängd, ökad trygghet, säkerhet och bekvämlighet, någonsin kunna ersätta vårt behov att leva ett värdigt, vackert, intensivt och givande liv? Ett liv fyllt med fokus och passion?

För mig kommer kvantitet aldrig någonsin kunna ersätta kvalitet. Men, jag har å andra sidan aldrig varit riktigt ”normal”.    

     

I samarbete med Naturen

Jag har av mina klubbkamrater blivit ombedd att skriva en liten text om den karaten som vi utövar; så jag tänkte att jag lika väl kunde göra det som ett blogginlägg. Vi är en förening på drygt 20 personer, där de yngsta i klubben är strax över 30 och de äldsta strax över 60. De flesta av oss har egna barn, och vissa till och med barnbarn. Man kan undra vad det är som får vuxna människor att i åratal, flera gånger i veckan, byta om till ”vita pyjamas” och lägga tid och energi på sådana ”konstigheter”. Vi har ingen tävlingsverksamhet över huvud taget, och det här med självförsvar känns inte särskilt aktuellt heller. Ingen av oss lever en sådan livsstil där risken för konflikter är särskilt stor.

Nej det är andra motiv som ligger bakom och jag kommer i texten som följer göra mitt bästa för att lyfta fram några elementära, men på samma gång ganska okända och försummade aspekter av karateträningen. I den traditionella karaten betraktas och behandlas våra fysiska och mentala resurser som två delar av samma helhet. 

En av de första sakerna som folk brukar lägga märke till och kommentera är de djupa ställningarna och de stora rörelserna som är så karakteristiska för den japanska ”Shotokan” karate. Ställningarna fyller flera funktioner som är viktiga för både den fysiska och den mentala sidan av vår utveckling som människor.

Rent fysiskt utvecklar karateställningarna kroppen på ett väldigt spännande sätt. Alla stora muskelgrupper engageras på ett dynamiskt sätt (ben, rumpa, mage och rygg), samtidigt som fotlederna, knäna och inte minst höfterna tränas och stärks. Ställningarnas syfte är stabilisera, sänka och ”hålla nere” utövarens fysiska (och mentala) tyngdpunkt.

Det är egentligen en fantastisk uppfinning och kommer ursprungligen från de japanska samurajernas speciella träningssätt. Samtidigt som de djupa ställningarna engagerar de nedre delarna av kroppen och på det sättet utvecklar balans och stabilitet, så lär de samtidigt utövaren att hålla sin överkropp avspänd och lätt.

Tänk bara på uttrycket ”att vara upprörd”. Alla objekt faller nedåt när de släpps fria. Tyngdpunkten är alltid låg, nära objektens undersida. Detta vet vi även utan att läsa om Isacs Newtons gravitationslag. Så, när vi är avslappnade och tillfreds (lägg märke till ordets sammansättning) håller sig vår tyngdpunkt naturligt låg (där den hör hemma). Men så fort vi blir upprörda ökar spänningen i våra axlar och armar, vår nacke och vårt ansikte, vilket vill säga att vår tyngdpunkt har förflyttats uppåt mot huvudet och överkroppen. Vår fysiska och mentala balans har förstörts och i och med detta har både vår prestationsförmåga och vår uppfattningsförmåga blivit starkt nedsatta.

Genom träning i karate utvecklar vi därför förmågan att förbli tillfreds även i situationer som framkallar stress, obehag och smärta, som t ex, trötthet, mjölksyra, utmattning eller en eller flera andra utövare som utför olika typer av attacker mot oss. Vi lär oss med andra ord att behålla vår fysiska avslappning och vårt mentala lugn även i situationer i vilka vi inte alls har lust till det!

När vi blir trötta och har lust att börja ”fuska” eller backa, övar vi oss på att stanna upp mitt i det jobbiga, slappna av i det, landa i det och sedan fortsätta vidare ett andetag i taget.

Jag tänkte från början skriva bara ett inlägg, men det var uppenbart en naiv och orealistisk intention. Det finns ett par intressanta och relativt okända aspekter till som jag skulle vilja lyfta fram. Därför säger vi att detta är slutet på del 1.

Nedan kan ni se ett litet filmklipp med mina två karateinstruktörer. Japanen hette Taiji Kase och har varit en av karatens pionjärer. Hans partner är min och vår förenings huvudinstruktör Milo Bajraktari. Filmen är inspelad för ca 20 år sedan där sensei Kase var ca 60 och sensei Milo ca 40 år gammal. Sensei betyder lärare på japanska, eller mer ordagrant ”den som leder vägen”. 

          

      

Om Styrkan att Stödja

Detta är den sista delen i ”Power of the Pack” serien och handlar om konsten, förmågan och framför allt färdigheten att ge Stöd.

Det här med att ge stöd till andra är inte alltid så lätt. Jag kommer aldrig att glömma en händelse som ägde rum efter en fotbollsmatch för några grabbar i yngre tonåren. Jag var där i egenskap av deras mentala tränare. Matchen var väldigt tight; båda lagen kämpade in i det sista, men i de sista sekunderna släppte ”mina” grabbar in ett mål och i och med detta förlorade dem matchen.

Efteråt var de väldigt besvikna. Vissa till och med grät. För mig är detta inget konstigt, utan tvärtom, väldigt naturligt. En av de stora fördelarna med idrotten är just att den ger oss chansen att komma i kontakt med (och så småningom lära oss att hantera) alla våra känslor; inte minst de (så kallade) negativa. Utan att komma i kontakt med dem, kan vi inte lära känna dem. Och utan att lära känna dem, kan vi inte lära oss att ta ansvar för att hantera dem heller. På det sättet är idrott mycket mer än fysisk träning. Naturligtvis krävs det att ledarna och föräldrarna är medvetna om dessa ofta försummade aspekter av idrottsutövande.

En av pojkarna var så ledsen att han skrek och grät samtidigt. Hans familj var där; mamma, pappa och lillebror och de grät också!! Alla grät, hela familjen. Detta är, enligt min uppfattning, inte bra. Grabben har fullt upp med att brottas med sina egna känslor. Som om inte det räcker, lägger resten av familjen till sin sorg på hans axlar också. Den ”läxan” som han omedvetet (ofrivilligt) lär sig av denna erfarenhet är att det är hemskt och farligt att förlora, eftersom när han förlorar blir hela familjen knäckt! Snacka om press och prestationsångest...

Det rådet jag ger till föräldrarna är att det är väldigt viktigt att de i sådana situationer gör sitt bästa för att upprätthålla sin egen emotionella balans. Det är självklart att man blir ledsen när ens barn är ledsen; men om vi ska kunna ge dem stöd, vilket vill säga, vara någon som de kan stödja sig mot, behöver vi själva vara stabila. Om vi är i gungning hur ska vi kunna erbjuda stöd åt andra?

I vår kontakt med andra människor är vi själva, vårt eget sätt att vara, vårt främsta kommunikationsverktyg! Hur vi är (fysiskt, kognitivt och emotionellt) är mycket viktigare än vad vi säger, eller vilka metoder vi tillämpar. Det är i alla fall min erfarenhet och min övertygelse.

Detsamma gäller för arbetslivet. Många människor vars arbetsbeskrivning inkluderar en stödjande funktion ”bränner ut sig” eller blir fysiskt och emotionellt utmattade av ständig kontakt med andras sorg, olycka och elände. Om vi inte har övat upp vår förmåga att hantera våra egna negativa känslor, varje gång vi kommer i kontakt med andras, kommer dessa att sätta våra egna i gungning. I stället för att vara en flytväst, drunknar vi tillsammans med dem.

En duktig brandman måste lära sig hantera sin medfödda och instinktiva rädsla för elden. Innan har lär sig detta är han ingen brandman, utan ett potentiellt brandoffer. Inte utplåna rädslan!! Hantera och respektera. När vi försöker utplåna delar av oss själva, handlar vi (som själva ordet säger) självutplånande. 

En polis måste på samma sätt träna upp sin förmåga att hantera sin egen rädsla och aggressivitet som är kopplade till våld och våldsamma situationer. Innan dess finns det risk att han/hon förvandlas till en beväpnad förövare i uniform. Ambulanspersonal måste kunna hantera sin egen spontana reaktion mot hemska skador för att de ska kunna hjälpa olycksdrabbade människor.

Principen är enkel, tydlig och obändig. Innan vi kan göra knäböj med vår egen kropp, ska vi inte träna knäböj med skivstång. Innan vi kan hantera vår egen vikt, oavsett om vikten är fysisk (som i fallet med knäböj), mental eller emotionell, är vi inte lämpliga att hantera den extra belastning som utgörs av andras känslor och problem. Ni som är intresserade kan läsa mer om detta i mina tidigare inlägg. Inte minst ”Jag lär människor att förlora”, ”Möt pilen med pannan” och ”Att våga sjunka”.

Av denna anledning kallar jag mitt koncept för ”SjälFörsvar- försvar mot ilska, rädsla och negativitet” och beskriver den som Mindfulnessbaserad Mental Tuffhetsträning.