I samarbete med Naturen

Jag har av mina klubbkamrater blivit ombedd att skriva en liten text om den karaten som vi utövar; så jag tänkte att jag lika väl kunde göra det som ett blogginlägg. Vi är en förening på drygt 20 personer, där de yngsta i klubben är strax över 30 och de äldsta strax över 60. De flesta av oss har egna barn, och vissa till och med barnbarn. Man kan undra vad det är som får vuxna människor att i åratal, flera gånger i veckan, byta om till ”vita pyjamas” och lägga tid och energi på sådana ”konstigheter”. Vi har ingen tävlingsverksamhet över huvud taget, och det här med självförsvar känns inte särskilt aktuellt heller. Ingen av oss lever en sådan livsstil där risken för konflikter är särskilt stor.

Nej det är andra motiv som ligger bakom och jag kommer i texten som följer göra mitt bästa för att lyfta fram några elementära, men på samma gång ganska okända och försummade aspekter av karateträningen. I den traditionella karaten betraktas och behandlas våra fysiska och mentala resurser som två delar av samma helhet. 

En av de första sakerna som folk brukar lägga märke till och kommentera är de djupa ställningarna och de stora rörelserna som är så karakteristiska för den japanska ”Shotokan” karate. Ställningarna fyller flera funktioner som är viktiga för både den fysiska och den mentala sidan av vår utveckling som människor.

Rent fysiskt utvecklar karateställningarna kroppen på ett väldigt spännande sätt. Alla stora muskelgrupper engageras på ett dynamiskt sätt (ben, rumpa, mage och rygg), samtidigt som fotlederna, knäna och inte minst höfterna tränas och stärks. Ställningarnas syfte är stabilisera, sänka och ”hålla nere” utövarens fysiska (och mentala) tyngdpunkt.

Det är egentligen en fantastisk uppfinning och kommer ursprungligen från de japanska samurajernas speciella träningssätt. Samtidigt som de djupa ställningarna engagerar de nedre delarna av kroppen och på det sättet utvecklar balans och stabilitet, så lär de samtidigt utövaren att hålla sin överkropp avspänd och lätt.

Tänk bara på uttrycket ”att vara upprörd”. Alla objekt faller nedåt när de släpps fria. Tyngdpunkten är alltid låg, nära objektens undersida. Detta vet vi även utan att läsa om Isacs Newtons gravitationslag. Så, när vi är avslappnade och tillfreds (lägg märke till ordets sammansättning) håller sig vår tyngdpunkt naturligt låg (där den hör hemma). Men så fort vi blir upprörda ökar spänningen i våra axlar och armar, vår nacke och vårt ansikte, vilket vill säga att vår tyngdpunkt har förflyttats uppåt mot huvudet och överkroppen. Vår fysiska och mentala balans har förstörts och i och med detta har både vår prestationsförmåga och vår uppfattningsförmåga blivit starkt nedsatta.

Genom träning i karate utvecklar vi därför förmågan att förbli tillfreds även i situationer som framkallar stress, obehag och smärta, som t ex, trötthet, mjölksyra, utmattning eller en eller flera andra utövare som utför olika typer av attacker mot oss. Vi lär oss med andra ord att behålla vår fysiska avslappning och vårt mentala lugn även i situationer i vilka vi inte alls har lust till det!

När vi blir trötta och har lust att börja ”fuska” eller backa, övar vi oss på att stanna upp mitt i det jobbiga, slappna av i det, landa i det och sedan fortsätta vidare ett andetag i taget.

Jag tänkte från början skriva bara ett inlägg, men det var uppenbart en naiv och orealistisk intention. Det finns ett par intressanta och relativt okända aspekter till som jag skulle vilja lyfta fram. Därför säger vi att detta är slutet på del 1.

Nedan kan ni se ett litet filmklipp med mina två karateinstruktörer. Japanen hette Taiji Kase och har varit en av karatens pionjärer. Hans partner är min och vår förenings huvudinstruktör Milo Bajraktari. Filmen är inspelad för ca 20 år sedan där sensei Kase var ca 60 och sensei Milo ca 40 år gammal. Sensei betyder lärare på japanska, eller mer ordagrant ”den som leder vägen”.