Om Styrkan att Stödja

Detta är den sista delen i ”Power of the Pack” serien och handlar om konsten, förmågan och framför allt färdigheten att ge Stöd.

Det här med att ge stöd till andra är inte alltid så lätt. Jag kommer aldrig att glömma en händelse som ägde rum efter en fotbollsmatch för några grabbar i yngre tonåren. Jag var där i egenskap av deras mentala tränare. Matchen var väldigt tight; båda lagen kämpade in i det sista, men i de sista sekunderna släppte ”mina” grabbar in ett mål och i och med detta förlorade dem matchen.

Efteråt var de väldigt besvikna. Vissa till och med grät. För mig är detta inget konstigt, utan tvärtom, väldigt naturligt. En av de stora fördelarna med idrotten är just att den ger oss chansen att komma i kontakt med (och så småningom lära oss att hantera) alla våra känslor; inte minst de (så kallade) negativa. Utan att komma i kontakt med dem, kan vi inte lära känna dem. Och utan att lära känna dem, kan vi inte lära oss att ta ansvar för att hantera dem heller. På det sättet är idrott mycket mer än fysisk träning. Naturligtvis krävs det att ledarna och föräldrarna är medvetna om dessa ofta försummade aspekter av idrottsutövande.

En av pojkarna var så ledsen att han skrek och grät samtidigt. Hans familj var där; mamma, pappa och lillebror och de grät också!! Alla grät, hela familjen. Detta är, enligt min uppfattning, inte bra. Grabben har fullt upp med att brottas med sina egna känslor. Som om inte det räcker, lägger resten av familjen till sin sorg på hans axlar också. Den ”läxan” som han omedvetet (ofrivilligt) lär sig av denna erfarenhet är att det är hemskt och farligt att förlora, eftersom när han förlorar blir hela familjen knäckt! Snacka om press och prestationsångest...

Det rådet jag ger till föräldrarna är att det är väldigt viktigt att de i sådana situationer gör sitt bästa för att upprätthålla sin egen emotionella balans. Det är självklart att man blir ledsen när ens barn är ledsen; men om vi ska kunna ge dem stöd, vilket vill säga, vara någon som de kan stödja sig mot, behöver vi själva vara stabila. Om vi är i gungning hur ska vi kunna erbjuda stöd åt andra?

I vår kontakt med andra människor är vi själva, vårt eget sätt att vara, vårt främsta kommunikationsverktyg! Hur vi är (fysiskt, kognitivt och emotionellt) är mycket viktigare än vad vi säger, eller vilka metoder vi tillämpar. Det är i alla fall min erfarenhet och min övertygelse.

Detsamma gäller för arbetslivet. Många människor vars arbetsbeskrivning inkluderar en stödjande funktion ”bränner ut sig” eller blir fysiskt och emotionellt utmattade av ständig kontakt med andras sorg, olycka och elände. Om vi inte har övat upp vår förmåga att hantera våra egna negativa känslor, varje gång vi kommer i kontakt med andras, kommer dessa att sätta våra egna i gungning. I stället för att vara en flytväst, drunknar vi tillsammans med dem.

En duktig brandman måste lära sig hantera sin medfödda och instinktiva rädsla för elden. Innan har lär sig detta är han ingen brandman, utan ett potentiellt brandoffer. Inte utplåna rädslan!! Hantera och respektera. När vi försöker utplåna delar av oss själva, handlar vi (som själva ordet säger) självutplånande. 

En polis måste på samma sätt träna upp sin förmåga att hantera sin egen rädsla och aggressivitet som är kopplade till våld och våldsamma situationer. Innan dess finns det risk att han/hon förvandlas till en beväpnad förövare i uniform. Ambulanspersonal måste kunna hantera sin egen spontana reaktion mot hemska skador för att de ska kunna hjälpa olycksdrabbade människor.

Principen är enkel, tydlig och obändig. Innan vi kan göra knäböj med vår egen kropp, ska vi inte träna knäböj med skivstång. Innan vi kan hantera vår egen vikt, oavsett om vikten är fysisk (som i fallet med knäböj), mental eller emotionell, är vi inte lämpliga att hantera den extra belastning som utgörs av andras känslor och problem. Ni som är intresserade kan läsa mer om detta i mina tidigare inlägg. Inte minst ”Jag lär människor att förlora”, ”Möt pilen med pannan” och ”Att våga sjunka”.

Av denna anledning kallar jag mitt koncept för ”SjälFörsvar- försvar mot ilska, rädsla och negativitet” och beskriver den som Mindfulnessbaserad Mental Tuffhetsträning.