BÖRJA med SLUTET

En viktig princip både inom den Mentala Träningen och Det Lösningsfokuserade arbetssättet är att i början utgå ifrån hur vi vill att saker och ting ska vara i slutet. Detta är ett naturligt tankesätt för t ex en snickare där man redan från början, innan man börjar snickra, har en föreställning (en” inre bild”) av den färdiga produkten som ska komma ut i slutet. Denna” Inre Bild” ger oss riktning för hur vi ska gå till väga för att ”komma dit”, d v s, den” Inre Bilden” styr vårt val av metoder och tillvägagångssätt som krävs för det vi har föreställt oss i början ska hända  ”på riktigt” (förverkligas i den fysiska verkligheten).

Vad hade hänt med våra liv om vi VERKLIGEN hade börjat med slutet, det vill säga om vi lugnt och sansat, i detta nu, hade ställt oss frågan ”Hur vill vi dö?” Naturligtvis, handlar frågan om HUR VILL VI KÄNNA OSS? och VAD VILL VI TÄNKA? i våra sista stunder; INTE om det fysiska sättet som vi kommer att försvinna på. Vad hade hänt med vårt livskvalitet och med våra livsval om vi hade låtit våra Liv styras av en” Inre Bild” av en FRIDFULL, LUGN och ÅNGESTFRI Död? Att jag i dödsögonblicket kan se tillbaka på mitt  KORTA, (för kort känns det nog för de allra flesta), Liv och känna mig LUGN och NÖJD. Om vi på fullt allavar hade börjat med slutet, börjat styra oss av denna inre bild av ångestfri död, hur mycket övrig rädsla hade vi inte befriat oss från.

Vad skulle hända med vårt behov av andras bekräftelse och ”peptalk”? Om vi nu alla ska dö, både rika och fattiga, fula och snygga, goda och onda; Om vi alla är som mänskliga varelser lika värda att dö varför skulle vi då inte vara lika värda att leva? Hur svårt hade det inte varit att utpressa, skrämma och manipulera dig med olika typer av sociala och ekonomiska spel?

Om vi hade förlikat oss med vår egen, och (i och med detta), andras dödlighet; Hur mycket tid hade vi känt att vi kan lägga på att bråka med våra nära och kära, eller ta de för givna? Vi skulle vara medvetna att varje gång vi säger ”hej då” eller ”god natt” till varandra är kanske sista gången någonsin. Hur viktigt skulle det vara att ha rätt, att ha sista ordet, att besegra andra? Hur mycket tid skulle vi lägga oss på att baktala, snacka skit om och hitta fel hos andra? Med andra menar jag: andra människor, det andra könet, andra kulturer, andra religioner, andra sociala grupper etc.

Hur viktigt skulle det vara att vinna den här matchen, den här tävlingen, den här medaljen; och skulle det inte istället varit viktigast att utnyttja den här tävlingen eller matchen för att lära känna oss själva bättre, för att upptäcka våra styrkor och svagheter, för att känna att vi LEVER!

Hur ofta skulle vi ha tråkigt? Vissa säger att ”tid är pengar”; jag säger att ”TID ÄR LIV!” Hur skulle vi då börja prioritera vår tid för STILLHET? (Meditation, Bön, Naturvistelse, Fasta … ) Hur kan vi annars förvänta oss en fridful död om vi inte har lärt känna ett fridfullt Liv? Vi skulle också lägga mer fokus på oss själva och vår egen stillhet OCH INTE HAFT SÅ MYCKET TID att IFRÅGASÄTTA andra och deras väg!

Vad skulle hända med våra prioriteringar? Kan jag på realistiska grunder förvänta mig en fridfull död utan att leva ett meningsfullt liv? Det latinska uttrycket ”MEMENTO MORI”  betyder ”kom ihåg att du är dödlig” har i forna tider använts för att påminna människor om deras dödlighet i syfte att de ska lägga sin tid (sitt liv) på det som är viktigt. Vill du veta vad som är viktigt- ”BÖRJA med SLUTET”.

Kan vi någonsin på riktigt ”fånga dagen” (CARPE DIEM), utan att först ”börja med slutet” (MEMENTO MORI)?