Hjärtats Sångfågel

Genom träning i medveten närvaro bygger vi upp förmågan att komma i direkt kontakt med vårt inre.

En erfarenhet som uppmärksamt umgänge med vårt inre leder till är upplevelse av att vi kan komma i kontakt med en djupare del av oss själva; någonting bortom våra tankar och känslor. Vi möter en mer grundläggande del av oss; en del av oss som finns där även i korta stunder av ”paus” från våra tankar och känslor. Ett tillstånd av tyst närvaro, av inre ro, av medvetenhet.

Denna typ av upplevelse leder så småningom till man börjar undra om det egentligen finns någon skillnad mellan mitt och andras innersta djup; mellan min och andras tysta medvetenhet? Och, inte minst, hur påverkas mitt innersta djup av mitt förhållningssätt till andra(s)?   

Pygméerna har en legend som berättar om en liten pojke som djupt inne i skogen hittat en fågel med en underbart vacker sång.  Han tog den med sig hem, visade den för sin far och bad honom att ge den mat. Hans pappa, som inte ville slösa bort sin mat och sin tid på en värdelös fågel, bestämmer sig för att döda den istället. Legenden berättar vidare att mannen dödade fågeln, och med fågeln dödade sången, och med sången också sig själv. Han föll ner på marken död, och förblev död för all evighet.

En annan gammal historia berättar om en Zen mästare som precis när han skulle öppna munnen för att undervisa sina lärjungar blev avbruten av en fågel som i samma ögonblick började sjunga. ”Detta var dagens undervisning”, sa han och avslutade lektionen.

Finns det egentligen någon skillnad mellan ditt och mitt innersta djup? Mellan din själ och min själ?

Mellan hjärtats sång och fågelsång?

Hur låter fågeln i ditt hjärtas skog?

Är du villig att ge den näring?

Är du villig att ta dig tid att lyssna?