Fysiskt är Mentalt.

Det är en populär uppfattning att den Mentala Träningen handlar om att lära sig ”hur man ska tänka rätt” eller ”tänka positivt”; tänka på ett sätt som gör att man fungerar och mår bättre i sitt arbete, sina relationer, sin prestation och sin vardag. Detta är inte min uppfattning.

Tankar är visserligen mentala till sin natur och en av de mest kända citaten av Buddha är att ”Vi blir det vi tänker” men detta ska inte tolkas som att ”Vi är våra tankar”, för det är vi inte. Våra tankar är en del av oss. Tillsammans med våra känslor, våra minnen, våra drömmar, vår uppfattningsförmåga och inte minst vår kropp, ingår tankarna i den helheten som vi kallar oss själva. Att enbart fokusera på tankarna på bekostnad av alla andra delar är att göra våld på sig själv.

Att reducera den mentala träningen till ”hur man ska tänka rätt” leder ofta till att den mentala tränare i praktiken agerar som ”mental förklarare, mental inspirerare, mental motiverare och mental föreläsare”; medan den som förväntas träna mentalt agerar som ”mental lyssnare och mental diskuterare”.

Min personliga erfarenhet är att det varken är mina eller andras tankar och föreläsningar som klarar av att värma mitt blod när det ”fryser till is av rädsla” eller att kyla ner det när det ”kokar av ilska”.

Jag har alltid älskat att läsa och jag kunde redan i mina tidiga tonår känna mig så inspirerad, så modig och så laddad, att jag längtade till träningen där jag minsann skulle ”visa dem alla”. Men, så fort jag skulle gå fight mot någon som var äldre, större och/eller bättre så försvann allt mitt mod och min iver. Jag stod där som ett paralyserat fån och hatade mig själv som inte kunde klara av att behålla åtminstone lite av den där mäktiga kraften och beslutsamheten.

Det är genom (smärtsam) egen erfarenhet som jag har insett tankarnas flyktiga och opålitliga natur. Det är också genom egen erfarenhet som jag har lärt mig att det jag inte har lärt mig med kroppen, har jag inte lärt mig!  

Därför har jag en annan approach i mitt arbete som mental tränare där jag framför allt använder kroppen som det främsta verktyget för mental träning och utveckling. De som jag jobbar med får genom egen erfarenhet lära sig om kopplingen och relationen mellan deras mentala tillstånd och deras fysiska hållning, andning och spänningsnivå.

För att någonting ”på riktigt” ska finnas i den fysiska världen, måste det manifesteras (förkroppsligas, formges) i den fysiska världen. Rädsla, ilska, sorg, glädje, kärlek är lika mycket fysiska reaktioner som de är mentala tillstånd. Om de inte manifesteras i kroppen finns de inte ”på riktigt”. Så länge de enbart existerar i den ”mentala världen”, finns de lika mycket som spöken och andeväsen. Dessa kanske existerar, men jag har tack och lov hittills inte besvärats av dem.

Medvetandetillståndet och muskelspänningen står i ett nära förhållande till varandra. Därför ger vi noga akt på vår hållning och andning. Om musklerna får tillbaka sitt balanserade (avspända) tillstånd, får medvetandet det också. Detta är kärnan i både Zen och kampkonster och i min approach till den Mentala Träningen. De som jag arbetar med ska i första hand lära sig att lyssna på sig själva, på sina egna direkta och konkreta (fysiska och mentala) erfarenheter. De ska inte lita på mina ord och tankar; de ska lita på sin egen upplevelse. De ska lita på sig själva, inte på mig!

Jag skriver detta inlägg i Thailand där jag befinner mig på träningsläger med Stavanger Svömme Club. Temat för lägret är (som alltid) mental tuffhet, ”att skilja mellan bra och dålig smärta”, dock anpassad och skräddarsydd för simmarnas grenspecifika krav på koordination, teknik, uthållighet och jämnfördelad styrka.

Här kan ni se ett exempel på den träning som vi gör: