"Tänk inte, KÄNN!”
…säger Bruce Lee till sin elev i en gammal kung–fu film (Enter the Dragon, 1973).
Han förklarar vidare att tänkandet kan jämföras med ett finger som pekar mot månen, om vi stirrar oss blinda på fingret missar vi det som fingret pekar mot. Vi missar hela poängen! Vi missar månens obeskrivliga skönhet.
Detta är förresten en gammal Zen-historia som Bruce använde sig av som inspiration för sin berömda filmscen. Man kan fortfarande idag, 40 år senare, beställa T-shirts med dessa ord tryckta på bröstet.
”Tänk inte, KÄNN!” handlar om den enorma skillnaden mellan en direkt upplevelse och den verbala beskrivningen av denna. De är inte samma sak. Upplevelsen är månen. Verbala beskrivningen är fingret som pekar mot månen. Fingret kan aldrig någonsin ersätta månen! Hur skulle det kunna göra det?
Först kommer upplevelsen, den direkta erfarenheten. Sedan kommer den eventuella verbala beskrivningen.
Det kan bli så knasigt när vi ”utbildar” lärare i flera år utan att de under sin utbildning får möjligheten att genom direkt erfarenhet lära sig hur det känns att undervisa en klass elever som inte vill ge en chansen att undervisa, hur motiverad och väl förberedd man än må vara. Om lärarna inte under sin utbildning har kommit i direkt kontakt med sina egna känslor av oro, uppgivenhet, besvikelse och brist på motivation, samt lärt sig hantera dessa, kommer den direkta kontakten med verkligheten att vara knäckande för de allra flesta av dem.
Det kan bli så fel när både lärarna och eleverna får (utifrån sin intellektuella tolkning av andras beskrivningar) för sig att självtillit handlar om att man ska tänka på ett visst sätt. När det i själva verket handlar om att inte tänka alls, varken på sig själv eller på om man kommer lyckas med det man gör. Äkta självtillit handlar om att acceptera att vi inte vet om vi kommer att lyckas med det vi försöker åstadkomma. Det handlar om att kunna slappna av, låta vår oro vara som den är och rikta all vår fokus på det vi har framför oss för tillfället.
Det är en enorm skillnad mellan att förstå en beskrivning av någonting och att förstå själva fenomenet som beskrivningen syftar på. Beskrivningen kan vi förstå med våra tankar. Själva fenomenet kan bara förstås genom direkt upplevelse. Därför kan vi aldrig förstå en annan människa till 100 %.
När vi verkligen tagit till oss detta, förändras vårt sätt. Vi börjar lyssna mer på andra och mindre på våra egna ord, tankar och åsikter. Vi lyssnar bortom orden; även när andra är tysta. Vår själ söker kontakt med andras i vår strävan efter att delta i någon annans upplevelse. Vi strävar efter att känna andras känsla.
”Tänk inte, KÄNN!” handlar därför om ödmjukhet. Det handlar också om respekt. Respekt för andra. Respekt för en själv. Respekt för Livet.
Så bra beskrivet, jag måste dela detta. Jag är själv en utbränd lärare som kämpar för att hitta tillbaka. Jag har nog alltid undervisat med Känn och inte tänka så mycket. Jag har alltid gått in och haft en plan för undervisning men kör utan manuskript. Jag känner att manuskriptet låser mig att låta lektionen få leva själv. Jag har ett mål en plan, men jag, undervisningen och eleverna måste få uttryck och leva tillsammans. Det är energikrävande och tar mycket kraft, men det är det sättet jag känner är mest rättvist mot eleverna att undervisa på. Att hitta balansen i detta, så jag får min kraft kvar är det som jag inte har hittat ännu. Jag fick en fråga av en beteendevetare en gång -"varför orkar inte du vara lärare men alla andra orkar?" Jag inbillar mig att det beror just på det du beskriver. Många pedagoger tänker, har sitt manus, går in och kör och har inte så mycket känna in i sin planering, har jag med mig eleverna?, respekterar inte eleverna och kanske inte sig själv heller. Blev ett långt inlägg det här, men det berörde. Jag måste dela. Ha en bra dag.
SvaraRaderaJag jobbar med som lärare och mitt prio ett är alltid att mina elever mår bra. Mår de inte bra lär de sig ändå ingenting på mina lektioner. Det gäller att arbeta som ett team TILLSAMMANS med sina elever. Göra dem delaktiga och få bidra. I mitt klassrum är det inte JAG och DE. Det är VI. Det ihop med emapti, trygghet, humor och tålamod kommer man långt med. Lektionsplaneringar in i minsta detalj finns inte i min värld. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig. :)
SvaraRaderaDet gäller även att leva som man lär. Det går inte att klä sig i någon roll då man går in i klassrummet och är LÄRARE. Jag är jag, både i klassrummet, hemma och överallt där jag befinner mig. Barn gör som man gör, inte som man säger.
Ja,jag skulle lätt kunna skriva en bok om det här, men låter bli. Jag väljer istället att avsluta kommentaren här. :)
Tack för era inlägg Marie-Louise och Pia. Jag känner igen mig i era erfarenheter.
RaderaJag jobbar som förskollärare i en F-3 skola och min bestämda övertygelse är att man som lärare måste arbeta med sig själv som redskap. Använder mig av mina egna erfarenheter som mobbad och ser vilken medkänsla jag får av eleverna. Jag "ser " alla och får på så vis tillgång till deras innersta. De vågar öppna sig och berätta om svårigheter de har med kamrater, föräldrar osv. Att visa sig sårbar och visa medkänsla är det viktigaste i mitt uppdrag.Mår elevena inte bra kan de inte tillgogogöra sig någon undervisning. Att tänka "hur skulle jag vilja bli bemött och behandlad av min lärare" är frågan jag alltid ställer mig.
SvaraRaderaFöljer med stort intresse din blogg och din hemsida och delar med mig på facebook för jag tycker du har så mycket bra att säga som fler behöver läsa.Lyssnade till dig i Uddevalla på föreläsningen "Målmedvetet lärarskap" vilken var väldigt bra.....Kommer fortsätta att följa dej.'